zigenarliv dreaming.
Varför blir det så, att man blir mer filosofbenägen än någonsin när man är på bakfyllan?
Jag har tänkt på drömmar nästan hela dan, de timmar som jag inte har spenderat just.. drömmandes...
"En dröm om något annat". Rubriken på Hannas artikel om mig ifrågasattes på seminariet (det där seminariet som jag skrattade mig igenom, skrattade så jag grät åt min egen värdelöshet). Varför satte du en sån klychig rubrik, Hanna? frågar vår lilla fröken. Hanna skrattar. Hon vet inte. Så plötsligt säger nån: "Men Britta kanske lever i en dröm?". Bara sådär i förbifarten. Och jag blir helt fixerad. Skrattar lite stelt. Men får en klump i halsen och kan sen inte släppa kommentaren. Jag går hem och kokar kaffe. Britta lever i en dröm. Facebookar lite halvhjärtat. Britta lever i en dröm. Försöker dammsuga bort tanken... Britta..lever..i...en...dröm. Och jag vet att anledningen att jag inte kan släppa de orden är för att jag vet innerst inne att det är sant. Kanske är jag nån slags vuxenautistisk eller så är jag bara konstig. Men en dröm lever jag nog i och det har jag nog alltid gjort. Jag var väl i tre-fyra års åldern när systern skrev en hel följetong av böcker med namnet "Brittas egen värld". Brittas egen värld nr 9, vet jag att jag läst ganska nyss. Den var bra. Jag går alltid vilse för jag glömmer att jag är ute och går. Det går nästan inte en sekund utan att jag fantiserar om att vara någon annanstans. Jag filosoferar om mitt egna drömmande när jag borde vara ute och hitta ett intervjuoffer till artikeln som ska vara klar i morgon. Igår sov jag hela dan och drömde sådär mycket och konstigt som man bara gör på bakfyllan. Vaknade åtta och undrade varför jag drömt om tvillingarna, det brukar jag ju inte göra. Jag frågar chokladkalendern vilket datum det är. De fyller ju år för fan, svarar chokladkalendern. Jag smsar och får tillbaka ett sms om att jag är världens bästa barnvakt vilket gör min dag. Tack drömmen. Det kanske inte är något fel med att vara en drömmare ändå? Jag trivs ju med att fantisera mig bort när vardagen blir för vardaglig, det är oftast drömmarna som gör att jag överlever de katastrofala situationerna som jag så ofta lyckas försätta mig i. Britta lever i en dröm. Det låter så negativt på något vis. Men jag trivs i drömmen. Jag mår bra i min lilla bubbla och om det känns bra så varför ska det då vara fel? Men jag blir lite småstel av skräck när jag filosoferar vidare; Kommer jag nån gång tvingas vakna upp, och vad väntar då? Vad händer när bubblan spricker?
Jag har tänkt på drömmar nästan hela dan, de timmar som jag inte har spenderat just.. drömmandes...
"En dröm om något annat". Rubriken på Hannas artikel om mig ifrågasattes på seminariet (det där seminariet som jag skrattade mig igenom, skrattade så jag grät åt min egen värdelöshet). Varför satte du en sån klychig rubrik, Hanna? frågar vår lilla fröken. Hanna skrattar. Hon vet inte. Så plötsligt säger nån: "Men Britta kanske lever i en dröm?". Bara sådär i förbifarten. Och jag blir helt fixerad. Skrattar lite stelt. Men får en klump i halsen och kan sen inte släppa kommentaren. Jag går hem och kokar kaffe. Britta lever i en dröm. Facebookar lite halvhjärtat. Britta lever i en dröm. Försöker dammsuga bort tanken... Britta..lever..i...en...dröm. Och jag vet att anledningen att jag inte kan släppa de orden är för att jag vet innerst inne att det är sant. Kanske är jag nån slags vuxenautistisk eller så är jag bara konstig. Men en dröm lever jag nog i och det har jag nog alltid gjort. Jag var väl i tre-fyra års åldern när systern skrev en hel följetong av böcker med namnet "Brittas egen värld". Brittas egen värld nr 9, vet jag att jag läst ganska nyss. Den var bra. Jag går alltid vilse för jag glömmer att jag är ute och går. Det går nästan inte en sekund utan att jag fantiserar om att vara någon annanstans. Jag filosoferar om mitt egna drömmande när jag borde vara ute och hitta ett intervjuoffer till artikeln som ska vara klar i morgon. Igår sov jag hela dan och drömde sådär mycket och konstigt som man bara gör på bakfyllan. Vaknade åtta och undrade varför jag drömt om tvillingarna, det brukar jag ju inte göra. Jag frågar chokladkalendern vilket datum det är. De fyller ju år för fan, svarar chokladkalendern. Jag smsar och får tillbaka ett sms om att jag är världens bästa barnvakt vilket gör min dag. Tack drömmen. Det kanske inte är något fel med att vara en drömmare ändå? Jag trivs ju med att fantisera mig bort när vardagen blir för vardaglig, det är oftast drömmarna som gör att jag överlever de katastrofala situationerna som jag så ofta lyckas försätta mig i. Britta lever i en dröm. Det låter så negativt på något vis. Men jag trivs i drömmen. Jag mår bra i min lilla bubbla och om det känns bra så varför ska det då vara fel? Men jag blir lite småstel av skräck när jag filosoferar vidare; Kommer jag nån gång tvingas vakna upp, och vad väntar då? Vad händer när bubblan spricker?
Kommentarer
Postat av: mosteranna
om chokladkalendrar kan tala med dig så har du en gåva. Var rädd om den!
Postat av: Anonym
Var rädd om gåvan eller chokladkalendern?
Postat av: Lisa
Hejsan! Dela med dig av vad du är det rätta receptet för att få en stor och framgångsrik blogg genom att svara på dagens fråga i dubbelbloggen! Puss på dig, sötis!
Trackback
