Ord (jag vill ha ett gammeldags tortyrredskap i gladsommarpresent) Del 2
Sträckbänk, ett tortyrredskap, med vars hjälp man starkt uttänjde delinkventens kropp i syfte att åstadkomma intensiv smärta. Sträckbänken utgjordes av en bänk eller nästan horisontalt liggande, kort stege, vid vilken den anklagades händer hårt bands fast, under det att fötterna var säkert fästa vid ett tåg, som spändes medelst en vals och ett hjul, påhängda vikter eller annan mekanisk anordning.
Det är såna här kvällar man borde vara en sån som somnar istället.
Det är såna här kvällar man borde vara en sån som somnar istället.
Ord (jag vill ha ett gammeldags tortyrredskap i gladsommarpresent)
Nostalgisk i förväg och längtansfull. Glad på små rastlösa moln. Törstar efter förändring och vill samtidigt lägga de närmsta två veckorna i en sträckbänk och veva. Huruvida man vevar igång sträckbänkar vet jag inte, det ska jag ägna resten av kvällen åt att googla istället för att försöka sätta ord på en känsla som kanske inte ens är en känsla utan bara ett behov av att skriva ner ord.
If I go to heaven, I'll be bored as hell
Jag har nästan alltid en veckans låt eller ett album, som jag blir beroende av, slår på det första jag gör på morgonen, somnar till och längtar hem till var jag än befinner mig.
Den här veckan nöts Conor
Den här veckan nöts Conor
En jävligt trevlig harpalt
I morse var en sån morgon då man snoozar en timme utan anledning och inser tio minuter innan bussen går att man inte kan snooza en timme när man har examination. Jag slängde mig upp, kastade mig på golvet där jag rullade omkring tills jag hittade något halvrent att klä mig i, skrek åt skorna som vägrade bli knytna och så sprang jag. Satte upp håret medans jag sprang och var så stressad att jag plötsligt upptäckte att jag tog en snus i bara farten fast jag spyr lite i munnen av smaken. Jag tittade på klockan. Ökade farten. Den var 9.25, bussen går 9.23, skulle jag hinna?
Så plötsligt, mitt i stressen, stannade allting upp.
Jag såg en harpalt vid sidan av vägen. Han tittade upp på mig och jag tittade på honom. Så stod vi i nån sekund och stirrade på varandra. Jag kunde svära på att något i hans blick önskade mig en trevlig dag. Han blinkade åt mig med ett öga (ok, han blinkade inte, men jag väljer att minnas att han gjorde det). Sen sprang han. Fort som bara den. Jag lunkade vidare. Plötsligt kände jag mig lugn. Jag visste att jag skulle hinna med bussen. Och visst var den försenad. Jag hann. Tanken på harpalten som önskat mig en trevlig dag gjorde mig varm i kroppen hela dagen.
Ibland kan det vara trevligt att ha något att tro på.
Harpalt
Så plötsligt, mitt i stressen, stannade allting upp.
Jag såg en harpalt vid sidan av vägen. Han tittade upp på mig och jag tittade på honom. Så stod vi i nån sekund och stirrade på varandra. Jag kunde svära på att något i hans blick önskade mig en trevlig dag. Han blinkade åt mig med ett öga (ok, han blinkade inte, men jag väljer att minnas att han gjorde det). Sen sprang han. Fort som bara den. Jag lunkade vidare. Plötsligt kände jag mig lugn. Jag visste att jag skulle hinna med bussen. Och visst var den försenad. Jag hann. Tanken på harpalten som önskat mig en trevlig dag gjorde mig varm i kroppen hela dagen.
Ibland kan det vara trevligt att ha något att tro på.
Harpalt
Peter vann
Mitt stora problem när jag ska skriva artiklar är att jag har två karlar som bråkar om mig.
Herr Självdisciplin:
37-åring åtalad för grov misshandel
37-årig man åtalad för grov misshandel
Herr Doherty:
Britta, du behöver mig
Herr Självdisciplin:
En låt, sen ska Britta ha satt en rubrik. Britta är för lat för sitt eget bästa
Herr Doherty:
Come on and fall into my arms
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad för grov misshandel
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel
Herr Doherty:
Talk over gin in teacups and leaves on the lawn
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet
Herr Doherty:
More gin in teacups and leaves on the lawn
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat
Herr Doherty:
Meet me in Chinatown for opium and tea
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat
37-årig man... 37-årig man... (hostar)
Herr Doherty:
The truth is I'm ruthless, I can't be contained...
Herr Självdisciplin:
Jag ger upp. Du får flickan.
Herr Doherty:
Trevligt.
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad för grov misshandel
Herr Doherty:
Britta, du behöver mig
Herr Självdisciplin:
En låt, sen ska Britta ha satt en rubrik. Britta är för lat för sitt eget bästa
Herr Doherty:
Come on and fall into my arms
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel
Herr Doherty:
Talk over gin in teacups and leaves on the lawn
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet
Herr Doherty:
More gin in teacups and leaves on the lawn
Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat
Herr Doherty:
Meet me in Chinatown for opium and tea
Herr Självdisciplin:
37-årig man... 37-årig man... (hostar)
Herr Doherty:
The truth is I'm ruthless, I can't be contained...
Herr Självdisciplin:
Jag ger upp. Du får flickan.
Herr Doherty:
Trevligt.
Digital aska i en digital urna
Jag tänkte en sak idag. Såhär tänkte jag:
Kan det vara så att de som har inspirerat mest i ens liv är folk som man egentligen inte ens känner? Skulle man då gå runt helt oinspirerad om man levde i en värld utan... strömkällor?
Så tänkte jag idag.
Kan det vara så att de som har inspirerat mest i ens liv är folk som man egentligen inte ens känner? Skulle man då gå runt helt oinspirerad om man levde i en värld utan... strömkällor?
Så tänkte jag idag.
Jag zappar (Om minnen vore en drog så fick jag just ett återfall)
Det gick bra idag. Det här med att låtsas. Jag lyckades nästan lura mig själv, en sån expert har jag blivit på att låtsas.
Det är bra i Sverige. Här kan man gå på promenad i tallskogar bland sjöbodar, fiskmåsar och handikappsbad och här trivs jag. Det finns åtta olika quornprodukter i frysdisken på Konsum på lilla bullens väg, kranvattnet är gott för att inte tala om skogaholmslimpa. I Sverige är det bra. Det dröjer 15 minuter mellan reklampauserna och man slipper småprata med butiksbiträden. Det är här jag vill vara.
Ingen annanstans.
Det gick ju så bra idag. Jag hade fått det där jobbet på den lokala dagstidningen och det var soligt ute. Jag hade promenerat i tallskogar och tittat på sjöbodar. Jag skulle tvätta, sätta upp fotografier på väggen, tända rökelse och doftljus, läsa en bok där Dalai Lama berättar hur man blir lycklig för att sedan somna lycklig i rena sängkläder till spellistan "mys" på Spotify. En sådan kväll skulle det bli. En bra kväll. Så plötsligt händer det. Det där hemska, fruktansvärda som bara inte får hända.
Tio sekunder innan jag blir attackerad av Eels.
Jag sitter där nöjd och belåten, helt ovetandes om vad som väntar bara två zapp bort. Tv-stunden är bra. Sverige är bra. Jag är nöjd. Jag är mysig. Matlagningsprogrammet är slut. Jag är belåten. Det var ett bra program. Jag längtar redan till nästa avsnitt.
Det är en bra dag, dagen idag är bra.
Jag zappar
You've got to pimp my riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiide
I mitt huvud under fyra till fem sekunder:
Hmm. Nej, helvete.
Jag zappar
Matthew McConaughey seglar. Han har en vit skjorta på sig.
I ett virrvarr av förtvivlan i mitt huvud under fyra till fem sekunder:
Mission Beach. En stor grön bil. En stor blå bil. Ett ansikte som ler även när det inte ler. En eld. En rutig picknickfilt. Sand i håret. Smaken av tequila. Flottiga dreads. En alldeles för liten säng. Ett par mörkgråa ögon. Ett hus fullt av hippies. Doften av kokosnöt och varma morgnar. En varm natt i Cairns, en taxi som jag hatar men som jag vet måste komma nån gång. -I guess that's it. Ett par mörkgråa ögon. En ny känsla. En taxi som tutar.
Först vid taxin som tutar tar tummen sitt förnuft till fånga och trycker snabbt ner den röda knappen. Men det är försent. Jag tittar stinnt på en svart skärm med en klump i halsen. Innan jag hunnit fatta vad jag gör springer jag in till mitt rum och byter om till din fula blåa tröja med oljefläckar. Sen sätter jag mig och stirrar i väggen.
Varken att Matthew McConaughey seglar eller att han har en vit skjorta på sig gör mig faktiskt särskilt mycket. Han är väl okej. Det är låten. Låten i bakgrunden som får mig att vilja skrika eller kräkas eller gömma mig bakom soffan i chock. Den låten får bara lyssnas på under kontrollerade förhållanden, att den har mage att dyka upp och attackera mig sådär utan förvarning.
Jag ägnar resten av kvällen åt att stirra i väggen. Fyra till fem sekunder med Matthew McConaughey och en vit skjorta och all den falska belåtenheten jag byggt upp faller platt, jag är less på att låtsas och jag vill bara stirra i väggen.
Jag hatar sjöbodar och skogaholmslimpa, Juli, juli, juli när kommer du och räddar mig juli?
Det är bra i Sverige. Här kan man gå på promenad i tallskogar bland sjöbodar, fiskmåsar och handikappsbad och här trivs jag. Det finns åtta olika quornprodukter i frysdisken på Konsum på lilla bullens väg, kranvattnet är gott för att inte tala om skogaholmslimpa. I Sverige är det bra. Det dröjer 15 minuter mellan reklampauserna och man slipper småprata med butiksbiträden. Det är här jag vill vara.
Ingen annanstans.
Det gick ju så bra idag. Jag hade fått det där jobbet på den lokala dagstidningen och det var soligt ute. Jag hade promenerat i tallskogar och tittat på sjöbodar. Jag skulle tvätta, sätta upp fotografier på väggen, tända rökelse och doftljus, läsa en bok där Dalai Lama berättar hur man blir lycklig för att sedan somna lycklig i rena sängkläder till spellistan "mys" på Spotify. En sådan kväll skulle det bli. En bra kväll. Så plötsligt händer det. Det där hemska, fruktansvärda som bara inte får hända.
Tio sekunder innan jag blir attackerad av Eels.
Jag sitter där nöjd och belåten, helt ovetandes om vad som väntar bara två zapp bort. Tv-stunden är bra. Sverige är bra. Jag är nöjd. Jag är mysig. Matlagningsprogrammet är slut. Jag är belåten. Det var ett bra program. Jag längtar redan till nästa avsnitt.
Det är en bra dag, dagen idag är bra.
Jag zappar
You've got to pimp my riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiide
I mitt huvud under fyra till fem sekunder:
Hmm. Nej, helvete.
Jag zappar
Matthew McConaughey seglar. Han har en vit skjorta på sig.
I ett virrvarr av förtvivlan i mitt huvud under fyra till fem sekunder:
Mission Beach. En stor grön bil. En stor blå bil. Ett ansikte som ler även när det inte ler. En eld. En rutig picknickfilt. Sand i håret. Smaken av tequila. Flottiga dreads. En alldeles för liten säng. Ett par mörkgråa ögon. Ett hus fullt av hippies. Doften av kokosnöt och varma morgnar. En varm natt i Cairns, en taxi som jag hatar men som jag vet måste komma nån gång. -I guess that's it. Ett par mörkgråa ögon. En ny känsla. En taxi som tutar.
Först vid taxin som tutar tar tummen sitt förnuft till fånga och trycker snabbt ner den röda knappen. Men det är försent. Jag tittar stinnt på en svart skärm med en klump i halsen. Innan jag hunnit fatta vad jag gör springer jag in till mitt rum och byter om till din fula blåa tröja med oljefläckar. Sen sätter jag mig och stirrar i väggen.
Varken att Matthew McConaughey seglar eller att han har en vit skjorta på sig gör mig faktiskt särskilt mycket. Han är väl okej. Det är låten. Låten i bakgrunden som får mig att vilja skrika eller kräkas eller gömma mig bakom soffan i chock. Den låten får bara lyssnas på under kontrollerade förhållanden, att den har mage att dyka upp och attackera mig sådär utan förvarning.
Jag ägnar resten av kvällen åt att stirra i väggen. Fyra till fem sekunder med Matthew McConaughey och en vit skjorta och all den falska belåtenheten jag byggt upp faller platt, jag är less på att låtsas och jag vill bara stirra i väggen.
Jag hatar sjöbodar och skogaholmslimpa, Juli, juli, juli när kommer du och räddar mig juli?
10 tecken på att du är på kålsoppediet
1. Du nämner ordet ost 41 gånger i en msnkonversation... (under cirka två timmar)
2. Du slår in ett personnummer istället för telefonnummer och gallskriker nåt om JÄVLA SKATTEVERKET när ingen svarar.
3. Du måste sätta dig ungefär var femte meter och det tar därför ca en halvtimme att gå de tolv metrarna mellan soffan och köket. Och när du väl kommer till köket har du ingen aning om vad du skulle göra där.
4. Din granne utropar med jämna mellanrum underligheter i stil med - Väckarklockan, IT'S MY BEST FRIEND!!! och du reagerar knappt för du går på kålsoppediet. Det gör hon med.
5. Du lägger dig på varje golv du ser
6. Du tuggar på din egen arm medans du skriver ett blogginlägg som du inte ens kommer ihåg vad det handlar om
7. Du har en avklädd bild på Kate Moss som skrivbordsinlägg och tvingar dig själv att stirra i minst tio minuter varje gång din själ skriker OST
8. Du undrar varför din kompis blackpants tycker att du är konstig när du skrivit ett intressant påstående om Åsa Waldau. Tills du rullar upp och ser att du råkat skriva Aliababa istället. Och fattar verkligen inte varför.
9. Du stavar förvaltning med w och är helt övertygad om att det är rätt.
10. Du är på gränsen, du minns inte hur du skulle fullfölja meningen du är på gränsen.
2. Du slår in ett personnummer istället för telefonnummer och gallskriker nåt om JÄVLA SKATTEVERKET när ingen svarar.
3. Du måste sätta dig ungefär var femte meter och det tar därför ca en halvtimme att gå de tolv metrarna mellan soffan och köket. Och när du väl kommer till köket har du ingen aning om vad du skulle göra där.
4. Din granne utropar med jämna mellanrum underligheter i stil med - Väckarklockan, IT'S MY BEST FRIEND!!! och du reagerar knappt för du går på kålsoppediet. Det gör hon med.
5. Du lägger dig på varje golv du ser
6. Du tuggar på din egen arm medans du skriver ett blogginlägg som du inte ens kommer ihåg vad det handlar om
7. Du har en avklädd bild på Kate Moss som skrivbordsinlägg och tvingar dig själv att stirra i minst tio minuter varje gång din själ skriker OST
8. Du undrar varför din kompis blackpants tycker att du är konstig när du skrivit ett intressant påstående om Åsa Waldau. Tills du rullar upp och ser att du råkat skriva Aliababa istället. Och fattar verkligen inte varför.
9. Du stavar förvaltning med w och är helt övertygad om att det är rätt.
10. Du är på gränsen, du minns inte hur du skulle fullfölja meningen du är på gränsen.
Jag upptäckte just att jag har slutat blogga
Se där.
åh komplimanger, får man ta?
Något konstigt hände mig häromdan.
Jag hade inte sovit på natten pga av jobbstress och satt på msn och samtalade helt lugnt och sävligt. Jag trodde jag var vaken men det visade sig vara ett väldigt konstigt tillstånd som jag befann mig i. Jag såg iallfall en skål som stod på mitt skrivbord och var plötsligt övertygad av att skålen var full med komplimanger och att det stod en folkmassa runt den och trängdes ivrigt och utbrast: -Åh, komplimanger, får man ta!! Och jag svarade belåtet och glatt: -Ja, det är bara att ta.
Jag måste alltså ha sovit fast jag var helt övertygad om att jag var vaken, jag satt ju vid datorn och samtalade lugnt och sävligt och normalt och allt.
Det var ett underligt ögonblick
Då jag överanalyserade den underliga stunden kom jag på hur jag ska få ett jobb. Jag kan lova att göra saker, som jag annars inte skulle idas lägga tid på fast jag borde.
Så nu skriver jag det så kan jag inte ta tillbaka det sen. Om jag får ett jobb den här veckan, om den där farbrorn med den underliga brytningen och den fantastiska mustachen ringer, då ska jag vara en vardagshjälte i en vecka. Jag ska göra minst en människa glad om dan. Och jag menar inte säga vilka fina svarta byxor till my friend blackpants eller sammanbitet, men kärleksfullt, klappa min kollega M på axeln, nej jag ska göra konstiga, snälla saker, helst mot helt okända människor, så får jag experimentera på samma gång. Exakt vad jag ska göra kan jag inte riktigt sätta fingret på nu. Men det måste väl finnas en hel del vardagshjältligt, experimentellt, snällt och konstigt att göra i vardagen varje dag? Det tror jag.
Jag hade inte sovit på natten pga av jobbstress och satt på msn och samtalade helt lugnt och sävligt. Jag trodde jag var vaken men det visade sig vara ett väldigt konstigt tillstånd som jag befann mig i. Jag såg iallfall en skål som stod på mitt skrivbord och var plötsligt övertygad av att skålen var full med komplimanger och att det stod en folkmassa runt den och trängdes ivrigt och utbrast: -Åh, komplimanger, får man ta!! Och jag svarade belåtet och glatt: -Ja, det är bara att ta.
Jag måste alltså ha sovit fast jag var helt övertygad om att jag var vaken, jag satt ju vid datorn och samtalade lugnt och sävligt och normalt och allt.
Det var ett underligt ögonblick
Då jag överanalyserade den underliga stunden kom jag på hur jag ska få ett jobb. Jag kan lova att göra saker, som jag annars inte skulle idas lägga tid på fast jag borde.
Så nu skriver jag det så kan jag inte ta tillbaka det sen. Om jag får ett jobb den här veckan, om den där farbrorn med den underliga brytningen och den fantastiska mustachen ringer, då ska jag vara en vardagshjälte i en vecka. Jag ska göra minst en människa glad om dan. Och jag menar inte säga vilka fina svarta byxor till my friend blackpants eller sammanbitet, men kärleksfullt, klappa min kollega M på axeln, nej jag ska göra konstiga, snälla saker, helst mot helt okända människor, så får jag experimentera på samma gång. Exakt vad jag ska göra kan jag inte riktigt sätta fingret på nu. Men det måste väl finnas en hel del vardagshjältligt, experimentellt, snällt och konstigt att göra i vardagen varje dag? Det tror jag.
jag älskar försvarsmekanismer
Vi hade föreläsning om någonting igår. Kungen och sånt sa någon att det handlade om har jag för mig. Jag vet inte. Jag och my friend black pants chattade på en servett om ordet vardag och vi framkallade ett stort hat mot ordet där på servetten på föreläsningen som kanske handlade om kungen och sånt. Vardag. Var-dag. Varje dag. Vardag är det svenskaste ordet jag vet. Vardag och lagom. Kunde inte riktigt släppa det där, här i Kalmar har jag det vardagligaste livet jag har haft på länge, med dagar fyllda av hem till gården och alfapet och när det mest spännande som händer i mitt liv är att jag spiller lite kaffe på byxorna ibland. Jag har funderat så det knakar på vad det är som gör att jag överlever ett av de värsta orden jag vet, vardagen, varje dag.
Efter att ha grubblat mig igenom två halvhjärtade hem till gården avsnitt så gick det upp för mig. Försvarsmekanismer. Jag missbrukar dem. Jag tycker försvarsmekanismer är underskattade, ordet har en sån negativ klang, jag tycker dem är bra. Här kommer tips på mina tre bästa försvarsmekanismer som jag har hittat på själv att de är försvarsmekanismer men ändå tycker är försvarsmekanismer men jag vet inte för jag brukar feltolka ord nästan varje dag. Rosa solglasögon, smygkärhet och filmredigering.
Rosa solglasögon måste vara min favorit, jag tar nästan aldrig av mig dem, inte ens när jag sover. Världen blir bara så mycket intressantare när den är rosa istället för grå. Jag tror det är solglasögonen som gör att man tycker synd om tomaterna på konsum, börjar gråta åt reklamfilmer (nu kanske jag blandar ihop solglasögon och PMS, jag vet inte) och tror att alla låtar på ens rosa iPod handlar om ens eget liv. Romantisering?
När jag har på mig mina rosa solglasögon blir jag ofta smygkär. Och jag vet att min smygkärhet är på låtsas men kan ändå inte sluta med det. Påhittad smygkärhet är förbannat beroendeframkallande. Och när jag har bestämt mig för att bli smygkär hittar jag på en egen personlighet till objektet för min smygkärhet och måste därmed gömma mig bakom en lyktstolpe/hålla för öronen när personen i fråga är i närheten eftersom jag innerst inne är ganska säkert på att personen i fråga säkert är exakt som alla andra om jag tar en närmare titt utan de rosa glasögonen och då förstörs ju hela tanken bakom försvarsmekanismen smygkärhet. Kanske är det lite som idoldyrkan. Jag vill inte träffa min Pete Doherty för då skulle han ju bara förstöra mitt försvarsmekaniskt rosa liv när han berättar att han inte alls har skrivit sina sånger till mig utan till världens vackraste fotomodell. Idealisering?
Filmredigering är ju egentligen som rosa solglasögon fast man lägger på dem efteråt. Jag kom att tänka på det när vi hade genomgång av avid och gick igenom alla filter och effekter som gick att lägga på i efterhand. Minnen är lite som kortfilmer och tiden efter man spelat in filmen är som en enda lång utdragen filmredigering, och därför blir ju minnena bara snyggare och snyggare tills de kanske bara består en procent av verkligheten och resten är bara redigerat i avid. Vissa filmer kanske man bara ska titta på nån gång och sen ställa tillbaka i filmskåpet eller garderoben eller var man nu förvarar sina filmer istället för att försöka spela in en långfilm med samma skådespelare och samma handling. Boka inte den där biljetten?
(En snabb parentesschizofreni: Försvarsmekanismer kan ju i och för sig också vara en illusion, en illusion att allt är en illusion. En försvarsmekanism att tro på försvarsmekanismer. Och isåfall handlar ju alla tankar egentligen om samma konflikt. Men det var en för jobbig tanke att tänka nu. Kanske sen)
Efter att ha grubblat mig igenom två halvhjärtade hem till gården avsnitt så gick det upp för mig. Försvarsmekanismer. Jag missbrukar dem. Jag tycker försvarsmekanismer är underskattade, ordet har en sån negativ klang, jag tycker dem är bra. Här kommer tips på mina tre bästa försvarsmekanismer som jag har hittat på själv att de är försvarsmekanismer men ändå tycker är försvarsmekanismer men jag vet inte för jag brukar feltolka ord nästan varje dag. Rosa solglasögon, smygkärhet och filmredigering.
Rosa solglasögon måste vara min favorit, jag tar nästan aldrig av mig dem, inte ens när jag sover. Världen blir bara så mycket intressantare när den är rosa istället för grå. Jag tror det är solglasögonen som gör att man tycker synd om tomaterna på konsum, börjar gråta åt reklamfilmer (nu kanske jag blandar ihop solglasögon och PMS, jag vet inte) och tror att alla låtar på ens rosa iPod handlar om ens eget liv. Romantisering?
När jag har på mig mina rosa solglasögon blir jag ofta smygkär. Och jag vet att min smygkärhet är på låtsas men kan ändå inte sluta med det. Påhittad smygkärhet är förbannat beroendeframkallande. Och när jag har bestämt mig för att bli smygkär hittar jag på en egen personlighet till objektet för min smygkärhet och måste därmed gömma mig bakom en lyktstolpe/hålla för öronen när personen i fråga är i närheten eftersom jag innerst inne är ganska säkert på att personen i fråga säkert är exakt som alla andra om jag tar en närmare titt utan de rosa glasögonen och då förstörs ju hela tanken bakom försvarsmekanismen smygkärhet. Kanske är det lite som idoldyrkan. Jag vill inte träffa min Pete Doherty för då skulle han ju bara förstöra mitt försvarsmekaniskt rosa liv när han berättar att han inte alls har skrivit sina sånger till mig utan till världens vackraste fotomodell. Idealisering?
Filmredigering är ju egentligen som rosa solglasögon fast man lägger på dem efteråt. Jag kom att tänka på det när vi hade genomgång av avid och gick igenom alla filter och effekter som gick att lägga på i efterhand. Minnen är lite som kortfilmer och tiden efter man spelat in filmen är som en enda lång utdragen filmredigering, och därför blir ju minnena bara snyggare och snyggare tills de kanske bara består en procent av verkligheten och resten är bara redigerat i avid. Vissa filmer kanske man bara ska titta på nån gång och sen ställa tillbaka i filmskåpet eller garderoben eller var man nu förvarar sina filmer istället för att försöka spela in en långfilm med samma skådespelare och samma handling. Boka inte den där biljetten?
(En snabb parentesschizofreni: Försvarsmekanismer kan ju i och för sig också vara en illusion, en illusion att allt är en illusion. En försvarsmekanism att tro på försvarsmekanismer. Och isåfall handlar ju alla tankar egentligen om samma konflikt. Men det var en för jobbig tanke att tänka nu. Kanske sen)
söndagssmör
Vad fantastiska människor det finns egentligen och vad fantastiskt turlig jag är som har turen att vara så turlig som har de fantastiska människorna i mitt liv.
Det finns hon som har bättre humor än någon vuxen människa jag vet och bygger duplohus som hon bosätter mostrar i. Det finns de som alltid stöttar mig och ger mig hur många ostmackor som helst. Det finns syskon och släktingar som är de bästa man kan hitta hur länge och noga man än letar. Det finns du som bor förfärligt jävla långt bort och som lagade min stora gröna bil och sedan dess varje dag har lyckats gå walkabout i mitt huvud. Det finns de andra som är från lika förfärligt jävla långt bort men som känns (och ser ut) som systrar. Det finns hon som breakdancar överallt och ser humorn i havregryn och terränglöpning. Det finns de två från syd som är bland de omtänksammaste människor jag nånsin träffat och tröstar mig när folk har varit i kina. En ärlig och dampig och en lugn och sävlig. Det finns han som står för att han är en full idiot och följer en fyra mil till bussen fast han ska åt andra hållet. Det finns alla de jag träffat under resan och aldrig kommer glömma. Det finns dem som jag inte känner men som skriver det som jag känner innerst inne men inte är konstnärlig nog att själv sätta ord på. Det finns de som jag skrattade mig igenom gymnasiet med och som gör mig förbannat glad i hela kroppen när de hör av sig. De finns dem som gör kalmar begripligt fast sången om kalmar är obegriplig (-Varför kommer du alltid in på kvastsången fast det aldrig är relevant? Det framstår som att hela ditt liv kretsar kring den sången, Britta, sluta med det. -Men jag förstår den ju verkligen inte och det är ändå ingen som läser min blogg, Britta. -Britta sluta med schizofreni inom paranteser, det är konstigt, Britta -Lite kanske, men det är ändå ingen som läser min blogg, Britta) .
Och alla andra med. Människor är faktiskt en bra uppfinning.
Och aldrig berättar man för dem hur bäst de är och hur förfärligt glad jag är över min turlighet.
Men det är jag. Glad fast det inte syns och turlig som en riktigt turlig en.
Det finns hon som har bättre humor än någon vuxen människa jag vet och bygger duplohus som hon bosätter mostrar i. Det finns de som alltid stöttar mig och ger mig hur många ostmackor som helst. Det finns syskon och släktingar som är de bästa man kan hitta hur länge och noga man än letar. Det finns du som bor förfärligt jävla långt bort och som lagade min stora gröna bil och sedan dess varje dag har lyckats gå walkabout i mitt huvud. Det finns de andra som är från lika förfärligt jävla långt bort men som känns (och ser ut) som systrar. Det finns hon som breakdancar överallt och ser humorn i havregryn och terränglöpning. Det finns de två från syd som är bland de omtänksammaste människor jag nånsin träffat och tröstar mig när folk har varit i kina. En ärlig och dampig och en lugn och sävlig. Det finns han som står för att han är en full idiot och följer en fyra mil till bussen fast han ska åt andra hållet. Det finns alla de jag träffat under resan och aldrig kommer glömma. Det finns dem som jag inte känner men som skriver det som jag känner innerst inne men inte är konstnärlig nog att själv sätta ord på. Det finns de som jag skrattade mig igenom gymnasiet med och som gör mig förbannat glad i hela kroppen när de hör av sig. De finns dem som gör kalmar begripligt fast sången om kalmar är obegriplig (-Varför kommer du alltid in på kvastsången fast det aldrig är relevant? Det framstår som att hela ditt liv kretsar kring den sången, Britta, sluta med det. -Men jag förstår den ju verkligen inte och det är ändå ingen som läser min blogg, Britta. -Britta sluta med schizofreni inom paranteser, det är konstigt, Britta -Lite kanske, men det är ändå ingen som läser min blogg, Britta) .
Och alla andra med. Människor är faktiskt en bra uppfinning.
Och aldrig berättar man för dem hur bäst de är och hur förfärligt glad jag är över min turlighet.
Men det är jag. Glad fast det inte syns och turlig som en riktigt turlig en.
Varför det blir så bra när Eva kommer hit
För att vi har så givande konversationer förstås
britta säger:
har du fått tag på nån sovsäck?
Eva säger:
nej tyvärr
britta säger:
säg sovsäck ssäg sovsäck
britta säger:
jag fixar sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
`sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
säg sovsäck
Eva säger:
sovsäck
Eva säger:
haha
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
jag har blivit tjock
Det blir så bra då.
britta säger:
har du fått tag på nån sovsäck?
Eva säger:
nej tyvärr
britta säger:
säg sovsäck ssäg sovsäck
britta säger:
jag fixar sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
`sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
säg sovsäck
Eva säger:
sovsäck
Eva säger:
haha
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
jag har blivit tjock
Det blir så bra då.
Jag har hittat det jag sökte
Jag har nu upptäckt marinerad kronärtskocka och allting känns plötsligt helt rätt. Jag har äntligen hittat det jag saknade i mitt liv. Min själ mår bra nu.
Kärlek till en grönsak
Kärlek till en grönsak
Minha Galera
1. Put your iTunes/Napster/Zune Player/WinAmp/etc on shuffle.
For each question, press the next button to get your answer.
YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS
Jag vet men va fan ska jag annars underhålla mig med.
IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY" YOU SAY?
Unstookie titled
WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Yes
WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
Make a plan to love me
HOW DO YOU FEEL TODAY?
She’s electric
WHAT IS YOUR LIFES PURPOSE?
Side of the road
WHAT IS YOUR MOTTO?
If the brakeman turns my way
WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
What became of the likely lads
WHAT DO YOU THINK OF YOUR PARENTS?
Middleman
WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
I Wish
WHAT IS 2+2?
Lost art of murder
WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Up in the sky
WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
Violet hill
WHAT IS YOUR LIFE STORY?
UnBilo titled
WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
How soon is now
WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
French dog blues
WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Columbia
WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
Strawberry swing
WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
last post on bugle
WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
The girl in the dirty shirt
WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
The ha ha wall
WHATS THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Hello
HOW WILL YOU DIE?
The escapist
WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Bigmouth strikes again
WHAT MAKES YOU LAUGH?
It’s getting better (Man!)
WHAT MAKES YOU CRY?
Mentira…
WILL YOU EVER GET MARRIED?
Soldier on
WHAT SCARES YOU THE MOST?
The man who would be king
DOES ANYONE LIKE YOU?
All around the world
IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU CHANGE?
You talk
WHAT HURTS RIGHT NOW?
Sad song
WHAT WILL YOU POST THIS AS?
Minha Galera
Först blev jag orolig för mitt life purpose Side of the road, men jag beslutade mig för att koppla det till backpacking, inte till prostitution. Då kändes det bättre. Och undrar vem den där kungen jag är så rädd för är. Kanske Carl Gustav eller kung Aslan.
Om jag tror på iTunes lekar, betyder det att jag måste tro på spöken och kärlek också?
Jag tror det.
