brittafranboden

Jag har nästan alltid en veckans låt eller ett album,  som jag blir beroende av, slår på det första jag gör på morgonen, somnar till och längtar hem till var jag än befinner mig.

Den här veckan nöts Conor

I morse var en sån morgon då man snoozar en timme utan anledning och inser tio minuter innan bussen går att man inte kan snooza en timme när man har examination. Jag slängde mig upp, kastade mig på golvet där jag rullade omkring tills jag hittade något halvrent att klä mig i, skrek åt skorna som vägrade bli knytna och så sprang jag. Satte upp håret medans jag sprang och var så stressad att jag plötsligt upptäckte att jag tog en snus i bara farten fast jag spyr lite i munnen av smaken. Jag tittade på klockan. Ökade farten. Den var 9.25, bussen går 9.23, skulle jag hinna?
Så plötsligt, mitt i stressen, stannade allting upp.
Jag såg en harpalt vid sidan av vägen. Han tittade upp på mig och jag tittade på honom. Så stod vi i nån sekund och stirrade på varandra. Jag kunde svära på att något i hans blick önskade mig en trevlig dag. Han blinkade åt mig med ett öga (ok, han blinkade inte, men jag väljer att minnas att han gjorde det). Sen sprang han. Fort som bara den. Jag lunkade vidare. Plötsligt kände jag mig lugn. Jag visste att jag skulle hinna med bussen. Och visst var den försenad. Jag hann. Tanken på harpalten som önskat mig en trevlig dag gjorde mig varm i kroppen hela dagen.
Ibland kan det vara trevligt att ha något att tro på.

Harpalt

Mitt stora problem när jag ska skriva artiklar är att jag har två karlar som bråkar om mig.

Herr Självdisciplin:
37-åring åtalad för grov misshandel
37-årig man åtalad för grov misshandel

Herr Doherty:
Britta, du behöver mig

Herr Självdisciplin:
En låt, sen ska Britta ha satt en rubrik. Britta är för lat för sitt eget bästa

Herr Doherty:
Come on and fall into my arms

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad för grov misshandel
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel

Herr Doherty:
Talk over gin in teacups and leaves on the lawn

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet

Herr Doherty:
More gin in teacups and leaves on the lawn

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat

Herr Doherty:
Meet me in Chinatown for opium and tea

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat
37-årig man... 37-årig man... (hostar)

Herr Doherty:
The truth is I'm ruthless, I can't be contained...

Herr Självdisciplin:
Jag ger upp. Du får flickan.

Herr Doherty:
Trevligt.

Jag tänkte en sak idag. Såhär tänkte jag:

Kan det vara så att de som har inspirerat mest i ens liv är folk som man egentligen inte ens känner? Skulle man då gå runt helt oinspirerad om man levde i en värld utan... strömkällor?

Så tänkte jag idag.

Det gick bra idag. Det här med att låtsas. Jag lyckades nästan lura mig själv, en sån expert har jag blivit på att låtsas.

Det är bra i Sverige. Här kan man gå på promenad i tallskogar bland sjöbodar, fiskmåsar och handikappsbad och här trivs jag. Det finns åtta olika quornprodukter i frysdisken på Konsum på lilla bullens väg, kranvattnet är gott för att inte tala om skogaholmslimpa. I Sverige är det bra. Det dröjer 15 minuter mellan reklampauserna och man slipper småprata med butiksbiträden. Det är här jag vill vara.

Ingen annanstans.

Det gick ju så bra idag. Jag hade fått det där jobbet på den lokala dagstidningen och det var soligt ute. Jag hade promenerat i tallskogar och tittat på sjöbodar. Jag skulle tvätta, sätta upp fotografier på väggen, tända rökelse och doftljus, läsa en bok där Dalai Lama berättar hur man blir lycklig för att sedan somna lycklig i rena sängkläder  till spellistan "mys" på Spotify. En sådan kväll skulle det bli. En bra kväll. Så plötsligt händer det. Det där hemska, fruktansvärda som bara inte får hända.

Tio sekunder innan jag blir attackerad av Eels.
Jag sitter där nöjd och belåten, helt ovetandes om vad som väntar bara två zapp bort. Tv-stunden är bra. Sverige är bra. Jag är nöjd. Jag är mysig. Matlagningsprogrammet är slut. Jag är belåten. Det var ett bra program. Jag längtar redan till nästa avsnitt.

Det är en bra dag, dagen idag är bra.

Jag zappar

You've got to pimp my riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiide

I mitt huvud under fyra till fem sekunder:

Hmm. Nej, helvete.

Jag zappar

Matthew McConaughey seglar. Han har en vit skjorta på sig.

I ett virrvarr av förtvivlan i mitt huvud under fyra till fem sekunder:

Mission Beach. En stor grön bil. En stor blå bil. Ett ansikte som ler även när det inte ler. En eld. En rutig picknickfilt. Sand i håret. Smaken av tequila. Flottiga dreads. En alldeles för liten säng. Ett par mörkgråa ögon. Ett hus fullt av hippies. Doften av kokosnöt och varma morgnar. En varm natt i Cairns, en taxi som jag hatar men som jag vet måste komma nån gång. -I guess that's it. Ett par mörkgråa ögon. En ny känsla. En taxi som tutar.

Först vid taxin som tutar tar tummen sitt förnuft till fånga och trycker snabbt ner den röda knappen. Men det är försent. Jag tittar stinnt på en svart skärm med en klump i halsen. Innan jag hunnit fatta vad jag gör springer jag in till mitt rum och byter om till din fula blåa tröja med oljefläckar. Sen sätter jag mig och stirrar i väggen.

Varken att Matthew McConaughey seglar eller att han har en vit skjorta på sig gör mig faktiskt särskilt mycket. Han är väl okej. Det är låten. Låten i bakgrunden som får mig att vilja skrika eller kräkas eller gömma mig bakom soffan i chock. Den låten får bara lyssnas på under kontrollerade förhållanden, att den har mage att dyka upp och attackera mig sådär utan förvarning.

Jag ägnar resten av kvällen åt att stirra i väggen. Fyra till fem sekunder med Matthew McConaughey och en vit skjorta och all den falska belåtenheten jag byggt upp faller platt, jag är less på att låtsas och jag vill bara stirra i väggen.

Jag hatar sjöbodar och skogaholmslimpa, Juli, juli, juli när kommer du och räddar mig juli?

1. Du nämner ordet ost 41 gånger i en msnkonversation... (under cirka två timmar)
2. Du slår in ett personnummer istället för telefonnummer och gallskriker nåt om JÄVLA SKATTEVERKET när ingen svarar.
3. Du måste sätta dig ungefär var femte meter och det tar därför ca en halvtimme att gå de tolv metrarna mellan soffan och köket. Och när du väl kommer till köket har du ingen aning om vad du skulle göra där.
4. Din granne utropar med jämna mellanrum underligheter i stil med - Väckarklockan, IT'S MY BEST FRIEND!!! och du reagerar knappt för du går på kålsoppediet. Det gör hon med.
5. Du lägger dig på varje golv du ser
6. Du tuggar på din egen arm medans du skriver ett blogginlägg som du inte ens kommer ihåg vad det handlar om
7. Du har en avklädd bild på Kate Moss som skrivbordsinlägg och tvingar dig själv att stirra i minst tio minuter varje gång din själ skriker OST
8. Du undrar varför din kompis blackpants tycker att du är konstig när du skrivit ett intressant påstående om Åsa Waldau. Tills du rullar upp och ser att du råkat skriva Aliababa istället. Och fattar verkligen inte varför.
9. Du stavar förvaltning med w och är helt övertygad om att det är rätt.
10. Du är på gränsen, du minns inte hur du skulle fullfölja meningen du är på gränsen.