brittafranboden

I morse var en sån morgon då man snoozar en timme utan anledning och inser tio minuter innan bussen går att man inte kan snooza en timme när man har examination. Jag slängde mig upp, kastade mig på golvet där jag rullade omkring tills jag hittade något halvrent att klä mig i, skrek åt skorna som vägrade bli knytna och så sprang jag. Satte upp håret medans jag sprang och var så stressad att jag plötsligt upptäckte att jag tog en snus i bara farten fast jag spyr lite i munnen av smaken. Jag tittade på klockan. Ökade farten. Den var 9.25, bussen går 9.23, skulle jag hinna?
Så plötsligt, mitt i stressen, stannade allting upp.
Jag såg en harpalt vid sidan av vägen. Han tittade upp på mig och jag tittade på honom. Så stod vi i nån sekund och stirrade på varandra. Jag kunde svära på att något i hans blick önskade mig en trevlig dag. Han blinkade åt mig med ett öga (ok, han blinkade inte, men jag väljer att minnas att han gjorde det). Sen sprang han. Fort som bara den. Jag lunkade vidare. Plötsligt kände jag mig lugn. Jag visste att jag skulle hinna med bussen. Och visst var den försenad. Jag hann. Tanken på harpalten som önskat mig en trevlig dag gjorde mig varm i kroppen hela dagen.
Ibland kan det vara trevligt att ha något att tro på.

Harpalt

Något konstigt hände mig häromdan.
Jag hade inte sovit på natten pga av jobbstress och satt på msn och samtalade helt lugnt och sävligt. Jag trodde jag var vaken men det visade sig vara ett väldigt konstigt tillstånd som jag befann mig i. Jag såg iallfall en skål som stod på mitt skrivbord och var plötsligt övertygad av att skålen var full med komplimanger och att det stod en folkmassa runt den och trängdes ivrigt och utbrast: -Åh, komplimanger, får man ta!! Och jag svarade belåtet och glatt: -Ja, det är bara att ta.
Jag måste alltså ha sovit fast jag var helt övertygad om att jag var vaken, jag satt ju vid datorn och samtalade lugnt och sävligt och normalt och allt.
Det var ett underligt ögonblick

Då jag överanalyserade den underliga stunden kom jag på hur jag ska få ett jobb. Jag kan lova att göra saker, som jag annars inte skulle idas lägga tid på fast jag borde.
Så nu skriver jag det så kan jag inte ta tillbaka det sen. Om jag får ett jobb den här veckan, om den där farbrorn med den underliga brytningen och den fantastiska mustachen ringer, då ska jag vara en vardagshjälte i en vecka. Jag ska göra minst en människa glad om dan. Och jag menar inte säga vilka fina svarta byxor till my friend blackpants eller sammanbitet, men kärleksfullt, klappa min kollega M på axeln, nej jag ska göra konstiga, snälla saker, helst mot helt okända människor, så får jag experimentera på samma gång. Exakt vad jag ska göra kan jag inte riktigt sätta fingret på nu. Men det måste väl finnas en hel del vardagshjältligt, experimentellt, snällt och konstigt att göra i vardagen varje dag? Det tror jag.

Jag har nu upptäckt marinerad kronärtskocka och allting känns plötsligt helt rätt. Jag har äntligen hittat det jag saknade i mitt liv. Min själ mår bra nu.

Kärlek till en grönsak

1.       Put your iTunes/Napster/Zune Player/WinAmp/etc on shuffle.
  For each question, press the next button to get your answer.
  YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS

        

        Jag vet men va fan ska jag annars underhålla mig med.

 

 

       IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY" YOU SAY?
Unstookie titled

WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Yes

WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
Make a plan to love me

HOW DO YOU FEEL TODAY?
She’s electric

WHAT IS YOUR LIFES PURPOSE?
Side of the road

WHAT IS YOUR MOTTO?
If the brakeman turns my way

WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
What became of the likely lads

WHAT DO YOU THINK OF YOUR PARENTS?
Middleman

WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
I Wish

WHAT IS 2+2?
Lost art of murder

WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Up in the sky

WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
Violet hill

WHAT IS YOUR LIFE STORY?
UnBilo titled

WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
How soon is now

WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
French dog blues

WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Columbia

WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
Strawberry swing

WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
last post on bugle

WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
The girl in the dirty shirt

WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
The ha ha wall

WHATS THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Hello

HOW WILL YOU DIE?
The escapist

WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Bigmouth strikes again

WHAT MAKES YOU LAUGH?
It’s getting better (Man!)

WHAT MAKES YOU CRY?
Mentira…

WILL YOU EVER GET MARRIED?
Soldier on

WHAT SCARES YOU THE MOST?
The man who would be king

DOES ANYONE LIKE YOU?
All around the world

IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU CHANGE?
You talk

WHAT HURTS RIGHT NOW?
Sad song

WHAT WILL YOU POST THIS AS?
Minha Galera

 

Först blev jag orolig för mitt life purpose Side of the road, men jag beslutade mig för att koppla det till backpacking, inte till prostitution. Då kändes det bättre. Och undrar vem den där kungen jag är så rädd för är. Kanske Carl Gustav eller kung Aslan.

 Om jag tror på iTunes lekar, betyder det att jag måste tro på spöken och kärlek också?

Jag tror det.

Det går lite tungt nu. Jag kom på en sak som jag kan göra för att fördriva tiden med mitt nya liv. Baka bröd. Jag hade fel. Jag kan inte baka bröd. Det är någonting med recept som jag har stora problem med. Ungefär som när jag gick i lekis och började grina när fröken försökte säga åt mig hur jag skulle hålla saxen. De flesta växte väl ur det där, men jag har fortfarande problem med att bli tillsagd vad jag ska göra, då gör jag tvärtom för att protestera. Det är så förhållandet mellan mig och recept funkar, först tar jag fram dem och kollar på dem, sen skiter jag i dem ändå för varför ska de bestämma över min matlagning, i mitt kök råder det anarki! Vadå att brödet ska jäsa, vad är det för skitsnack och bakplåtspapper kostar pengar vi kladdar på brödet direkt på gallret istället och det går väl ändå fortare om man sätter ugnen på 275 istället för 225 grader? Och ändå ville jag brista ut i gråt när jag tog ut mina hamburgerbröd (varför jag skulle göra hamburgerbröd av alla bröd, det vet jag förstås inte) som var små stenhårda bleka degklumpar med ett svart skal på och vägde ett kilo styck och jag fick ägna en timme åt att försöka bända bort dem från gallret med en kniv . Jag drämde gallret i diskbänken och min första instinkt var att kasta in handduken på det nya livet och hålla mig till saker jag är bra på. Kanske elda upp lite inredning. Men nu har jag lugnat ner mig och ska dricka lite örtté fast jag vill ha kaffe. Vilken kämpe.

Hamburgerbröd

Jag har någon form av bakfylleångest då alla mina pinsamma minnen och egenskaper bara bubblar upp inom mig. Jag tänker skriva om dem på blogg.se nu. Varför vet jag inte.

Om jag är ovän med mig själv så lyssnar jag på What Katie did och låtsas att jag är Kate Moss och att Pete Doherty har skrivit den till mig. Då blir det bra igen.

Jag brukar säga snälla saker till folk för att jag vill att de ska säga snälla saker tillbaka.

Jag grinade en gång åt ett Sex and the city avsnitt då Charlotte och Harry hade diarré tillsammans. Jag tyckte det var det romantiskaste jag någonsin sett.

När jag får en ny finne brukar jag stimulera den så den blir så stor som möjligt.

Jag har hånglat med en kille som ser ut som Borat för att jag tyckte det skulle vara en kul grej.

Jag brukar springa till havet och stå och kisa mot Ölandsbron och låtsas att det är Sydney Harbour Bridge.

Jag ska bli journalist och kan nästan inga svåra ord.

Om jag hade haft en skrytsam granne så hade jag klippt tånaglarna med kökssaxen som hämnd för hans skryt. Tur att jag inte har en skrytsam granne då. Verkligen tur.

Jag tycker synd om de fula tomaterna som ingen vill köpa på Konsum.

Jag romantiserar drogmissbruk och fängelsen.

En gång fickringde jag min au pair mamma när jag satt och skrek att hon var en idiot.

Min blogg har typ fem läsare om dan.

I lågstadiet gillade jag Backstreet Boys i smyg men lyssnade på Millencollin för jag trodde det var coolt.

Jag tycker att Willy Wonka är jättesexig.

Jag brukar smsa mamma om jag äter något nyttigt, för att jag vill att hon ska säga att jag är duktig.

Jag älskar kaotiska situationer och brukar missa bussen för dramatikens skull.

Om jag tappar mat på golvet så äter jag upp den ändå om ingen ser.

Jag börjar gråta om nån är arg på mig.

Jag låtsas att jag tycker det är coolt att heta Britta, men när jag presenterar mig för nytt folk brukar jag mumla mitt namn jätteotydligt och hoppas att de tyckte jag sa Petra.

Jag blir arg på tjejer som inte gillar öl.

Jag bloggar för att det är billigare än terapi.

Den här listan är obehaglig.

Nu måste jag lyssna på What Katie did.

Minst ett par gånger i veckan vaknar jag i panikångest och köttsvettningar. Jag drömmer att jag äter salami. Jag fattar aldrig varför jag gör det och varje gång är det nån som talar om för mig att den här gången är det ingen dröm, du äter verkligen salami. Och jag har ingen anledning att göra det. Jag tycker att det är äckligt och jag känner at jag gör fel när jag gör det. Men ändå gör jag det. Och alltid är det salami. Varför?

Det är premissen i dagens film om mitt liv. Huvudkonflikten är huvudkaraktärens svårigheter för multitasking.

Dramatiken inleds av att telefonen ringer

E: Jag kan inte hålla mig på maaaaattaaaaaan!!
Jag: Hej Estelle!
E: Ja, men jag kan ju inte hålla mig på maaaaaattaaaaaaaan!!
Jag: Jag kan inte heller hålla mig på maaaaaaattaaaaaaan!!
(En jättesnygg kille med getskägg kollar på mig som om jag är dum i huvet)
E: Nee
(Pinsam tystnad. Vi inser båda att det inte finns någon logisk fortsättning på den här konversationen)
Jag : Kan mormor hålla sig på mattan?
E (som uppenbarligen känner att nivån på samtalet börjar bli sjukt låg): Vad gör du Britta?
Jag: Jag handlar mat!
E: Du handlar makaroner, Britta.
Jag: (Plötsligt jättestressad av situationen) Nej, jag handlar grönsaker. Jag ska baka en chokladkaka. (En totalt ologisk lögn. Det är inte lätt att koncentrera sig på att tala sanning samtidigt som man ska lägga mat i korgen)
E: (köper det inte) Nej, du handlar makaroner.
Jag: Ja, jag handlar makaroner.
E: Britta... rockbaaaand!!!
Jag: Rockbaaaand!!!
E: Rockbaaaaand!!
Jag: Rockbaaaaaand!!
E: London!
Jag: (låtsas fatta allt) Jahaaaa..
E:  London!
Jag: London?
E: Nej, London!
Jag: London?
E: Ja. London.
(Ännu en pinsam tystnad. Jag kommer aldrig på vad det är normalt att prata med 3-åringar om)
Jag: Ehhmm.. har du lekt något idag då?
E: (mindre imponerad av min comeback) Hejdå.
Klick.

Kassörskan: (som för övrigt har den sjukaste dialekten ever) Hallå!! Du glömde din zucchini.
Jag: Just det, min zucchini. Tack.

Jag går hem och googlar zucchini och funderar på när jag ska ha tid att äta 15 rödlökar.




Zucchini

Ja, jag menar, du gillar ju fula killar BB. Jag replikerar så fint och stolt att ursäkta mig om inte jag är ytlig då. Och jag myser åt hur jävla mogen jag låter. Idag kom jag  dock plötsligt till en mindre tjusig insikt. Jag satt och tittade på Australien-bilder och började sakta men säkert se ett samband. Jag är inte alls så jävla djup som jag trodde, jag gillar bara konstigt hår. Så pass ytligt. Du som bor på andra sida jorden har ju faktiskt rödlätta dreads. Det är ett väldigt konstigt hår att ha. Och när jag tänker efter så har ju han som jag kunde svära på sköt blixtar i ögonen på mig för att han var så vacker, en svart jävla tuppkam. Sådan konstig frisyr. Och han, den engelska hoben (som sitter och översättningsredskapar detta just nu och tar åt sig för att jag kallar honom för hob), han har verkligen det största afrot jag nånsin sett. Att ha afro utan anledning är bara underligt. Kom för en tid sen på mig själv med att tänka (efter hemligt antal jägerbombs, but still): "Jätterött hår! Men så konstigt! Men så trevligt!". -Hej kompis, vilket konstigt hår du har!  vill jag alltid utbrista om jag ser någon med lång svart man på bussen. Men jag biter mig alltid i läppen när jag inser att man ses som obehaglig om man pratar med folk på bussen i Sverige. Veckans beroende heter ratemymullet.com. Jag börjar bli orolig för hur det här håller på att utvecklas...

   -Det är konstigt hår jag vill ha!

we must blend into the choir; sing as static with the whole
we must memorize nine numbers and deny we have a soul
and in this endless race for property and privilege to be won
we must run, we must run, we must run

vemharmestpengarvemärsnyggastvemärsmalastvemharmestfacebookvännervemhardyrastkläder
vemärkändastvemärframgångsrikastvemharflestbloggbesökarevemharsnyggastpojkvän/flickvän
vemblirbrunastpåchartersemesterntillayianapavemärlyckligastvemärtrendigastvemtränarmest
vemärduktigastvemharbästbetygvemärstarkastvemkanmestvemvetmestvemärbästvemvinner
???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jag tävlade som fan, allt skulle jag vinna.

Nu känner jag mig bara trött. Trött och äcklad.

Något händer med mig när jag kommer hit. Min själ blir bara... konstig. Jag kan inte blogga för jag kan inte skriva för jag kan inte tänka på samma sätt som jag brukar. Jag känner mig bara... konstig. Och jag gör konstiga saker. Den här konstigheten resulterar i oväntade beteenden. Plötsligt har jag spenderat en hel natt med learn to knit-videos på youtube. Plötsligt har jag laddat hem franska hörövningar och stryker runt på Bodens gator och rabblar mystiska fraser om den ekonomiska och politiska situationen på franska. Plötsligt har jag önskat mig och fått en gitarr fast jag är den mest musikaliskt efterblivna någonsin och sedan ägnat 5 dagar åt att försöka stämma den. Helt sporadiskt och utan att jag själv vet varför..
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet ingenting egentligen. Jag vet bara att det är mörkt, kallt och tyst ute och att jag känner mig... konstig.

Inatt drömde jag att jag var ihop med Pete Doherty.
Det kändes bara så rätt. Vi förstod varandra, som vi aldrig har förstått någon förr. Vi handlade LP-skivor och skrattade åt en kille med rastaflätor som stammade. Vi gick över vägen fast det kom bilar. Lite dåligt av oss. Men lyckliga var vi tillsammans, jag och Pete Doherty.

Det kan jag berätta. Det står nämligen med på min lista över saker jag lärt mig i veckan:

1. Att räkna till hundra på japanska
2. Att man inte ska lära sig att räkna till hundra på japanska kvällen innan tenta.

Jag spenderar gårdagen på högskolebiblioteket, diskuterandes vad en abstrakionsstege är och utförandes nytänkande, rebelliska pluggmetoder i stuket  "det behöver vi inte gå igenom, det tar vi på tentan istället". Efter en sån produktiv dag förtjänar man att spendera kvällen med att titta på knarkfilm och fnissa åt japanska hörövningar med en god vän som av outrgundlig anledning har valt att hädanefter gå under smeknamnet Schoolio.

Efter ett par vilsegågningar hamnar jag till slut i säng och det känns för en gång skull i min sömnproblemsperiod som att jag skulle kunna somna i tid. Men känslan bedrar mig och jag kommer in på riktigt relevanta filosoferingar om huruvida hästar är vegetarianer, vilka andra djur är vegatarianer, finns det djur som är veganer och finns det nåt samband mellan de djuren? Vilka djur är snyggast?  När jag kommer in på tankar om man kan jämföra att äta ägg med att äta abortionsoffer inser jag att jag är körd, det kommer bli en sån där tre timmars natt igen.

Idag vaknar jag 8. Tar bussen 8.23. Nej vänta lite det är lördag, det går ingen buss 8.23. Jag springer de blygsamma 5,6 (5,6+brittas lokalsinne=minst tio) kilometrarna till Västergård. Jag hinner, är bara tre minuter sen, men luktar distraherande mycket svett efter morgonspringrundan. När jag sätter mig vid bänken upptäcker jag att något fattas. Vad kan det vara? Åh nej. Hjärnan. Vad var nu en abstraktionsstege, något om kossor och mjölkprodukter? En fråga om ett exempel på en sluten fråga resulterar i att jag sliter jag mig i håret i en halvtimme för att komma fram till "Heter du Lina Isaksson?". 3 ord, 30 minuter. En sån dag är det. Efter 2 timmars tappra försök att få igång hjärnfunktionen så kommer vändpunkten. Pennan tar slut. Jag sitter och tittar håglöst på den ett tag. Sen inser jag att denna plötsliga bläckbrist måste vara ett tecken på att det är dags att kasta in handduken.

Men att köpa mjölk behöver jag inte hjärnan för att göra, konstaterar jag och stormar självsäkert mot Konsum i Kvasten. Jag hade fel. Igen. Kommer ut med ett paket färdighyvlad ost och 5 konserver. Ingen mjölk. Jag får gråten i halsen och dåligt självförtroende.

Jag vet fortfarande inte vad en abstraktionsstege är. Men räkna till hundra på japanska, det kan jag.

Modig: Eftersom jag var lite småkär i min tatuerare så gick jag idag med tuffa steg dit för att göra ett platsreportage till skolan.
Miserabel: "Det går åt helvete", var det enda citatet jag fick ur karljäveln och det ska jag nu skriva två A4 om tills imorgon.

Jag är inte kär i honom längre.

Jaha, då var man fast i mystantsträsket. Thailandresan med allt som den innebar förändrade mig från en oansvarig liten slyngel som dricker jägerbombs på kåren till en liten tant som sätter kanel på allt, bloggar om den gamla goda tiden och vars höjdpunkt på dagen är när torra tjockisar lagar mat åt varandra i tv4:s "Halv åtta hos mig". På efterlängtade fester spenderar jag kvällen under en madrass diskuterandes Barack Obama och tortyrmetoder i Kina istället för att dansa på borden med de andra barnen. (Visste ni att i Kina brukade man förr i tiden mata tortyroffer med ris och pasta till magen sprängdes?). Jag tackar Nej till att spontancrasha fester där det till och med finns en stege upp till balkongen. Jag vaknar klockan 8 när jag är ledig. Jag tar på mig alla kläder jag har och går på en uppfriskande vinterpromenad (jag hatar det, men det låter ju såå härligt hurtigt det där med vinterpromenader). Jag är beroende av julen och blir gråtmild av att se glödlampor i buskar. Presenter känns inte så viktigt i år, utan det viktigaste är att spendera kvalitetstid med familjen. (VA, VA, VA???). Jag blir helt lyrisk vid blotta tanken på att jag snart ska få sitta i en snöhög med en termos i handen. När mamma ringer berättar jag helt uppspelt att jag gjort egen rödbetssallad, ugnspannkaka och broccolipaj. Jag äter inte längre all mat direkt ur kastrullen utan lägger upp på tallrik ibland. Jag är beroende av värmeljus.
Jag är rädd, vad är det som händer med mig?? Har min kropp plötsligt fått en konstig reaktion på namnet Britta och således förvandlats till en pensionär som använder ord som således? Hjälp mig någon innan detta spårar ur än mer och jag lägger mina sista pengar på en rullator, vafan jag har inte råd med en rullator, HJÄLP!!!!

Ska nu anstränga mig för att använda ett riktigt vårdat språk så jag inte blir blogg-portad igen. Som tur är så är jag inte så där arg att jag behöver använda könsord hela tiden idag. Tvärtom. Jag känner mig lite smålycklig. Eller så har jag förväxlad känslan med en liten mysig bakfyllefylla, jag vet faktiskt inte. Har i alla fall haft en fantastisk helg. Det enda dåliga med den var att den tog slut. Spenderade den med att vara norrlänning i Skåne för första gången någonsin och det var... alldelees underbart. Turistat lös mellan Evas soffa, Jessica och Aidens soffa, Evas madrass och Jessica och Aidens madrass. Hann också med att se many many headlights och nazister och demonstranter löpa amok med flaskor och tegelstenar. Jag har aldrig druckit så mycket rödvin eller ätit så mycket ost i mitt liv. Och jag har aldrig uppskattat en bakfyllevän så som Eva när jag är för bakis och kräkig för att leva och jag inser att när man är med Eva så behöver man inte göra annat än att vara katt. Det är en för mysig egenskap, den där kattigheten. Kändes lite underligt att alla var där, här i Sverige när senast vi träffats satt vi på den lilla stranden under stjärnorna, drack tooheys på wharf bar eller låg hemma i den blårandiga hängmattan under  trädet utanför Brazuca. Kändes speciellt konstigt att träffa honom.. Det konstiga var väl egentligen att det kändes så bra. Bättre än jag minns, det förvånade mig. Mina minnen med honom hör ju till Manly, och plötsligt har känslorna teleporterats till Lund. Stränderna hade bytts ut mot slask. Bordies och billabong bikinis antog nu skepnaden av mössor och tjocksockar. Solbrända ben hade förvandlats till förfrysta händer. Goonet var nu vanligt jävla lådvin. Men kontakten var fortfarande kontakten. Förvirrande och inte alls vad jag trott. Undrar när och var i världen vi ses igen. Och om känslorna återuppstår och spökar runt även nästa gång.
Och nu kom jag hem till ett ensamt rum, ett golvtäcke av damm och ett kylskåp med ett halvt paket hallonkräm som enligt min väl genomtänkta budget ska räcka som enda näringskälla fram till jul. Jävla jag

.