Jag upptäckte just att jag har slutat blogga
Se där.
åh komplimanger, får man ta?
Något konstigt hände mig häromdan.
Jag hade inte sovit på natten pga av jobbstress och satt på msn och samtalade helt lugnt och sävligt. Jag trodde jag var vaken men det visade sig vara ett väldigt konstigt tillstånd som jag befann mig i. Jag såg iallfall en skål som stod på mitt skrivbord och var plötsligt övertygad av att skålen var full med komplimanger och att det stod en folkmassa runt den och trängdes ivrigt och utbrast: -Åh, komplimanger, får man ta!! Och jag svarade belåtet och glatt: -Ja, det är bara att ta.
Jag måste alltså ha sovit fast jag var helt övertygad om att jag var vaken, jag satt ju vid datorn och samtalade lugnt och sävligt och normalt och allt.
Det var ett underligt ögonblick
Då jag överanalyserade den underliga stunden kom jag på hur jag ska få ett jobb. Jag kan lova att göra saker, som jag annars inte skulle idas lägga tid på fast jag borde.
Så nu skriver jag det så kan jag inte ta tillbaka det sen. Om jag får ett jobb den här veckan, om den där farbrorn med den underliga brytningen och den fantastiska mustachen ringer, då ska jag vara en vardagshjälte i en vecka. Jag ska göra minst en människa glad om dan. Och jag menar inte säga vilka fina svarta byxor till my friend blackpants eller sammanbitet, men kärleksfullt, klappa min kollega M på axeln, nej jag ska göra konstiga, snälla saker, helst mot helt okända människor, så får jag experimentera på samma gång. Exakt vad jag ska göra kan jag inte riktigt sätta fingret på nu. Men det måste väl finnas en hel del vardagshjältligt, experimentellt, snällt och konstigt att göra i vardagen varje dag? Det tror jag.
Jag hade inte sovit på natten pga av jobbstress och satt på msn och samtalade helt lugnt och sävligt. Jag trodde jag var vaken men det visade sig vara ett väldigt konstigt tillstånd som jag befann mig i. Jag såg iallfall en skål som stod på mitt skrivbord och var plötsligt övertygad av att skålen var full med komplimanger och att det stod en folkmassa runt den och trängdes ivrigt och utbrast: -Åh, komplimanger, får man ta!! Och jag svarade belåtet och glatt: -Ja, det är bara att ta.
Jag måste alltså ha sovit fast jag var helt övertygad om att jag var vaken, jag satt ju vid datorn och samtalade lugnt och sävligt och normalt och allt.
Det var ett underligt ögonblick
Då jag överanalyserade den underliga stunden kom jag på hur jag ska få ett jobb. Jag kan lova att göra saker, som jag annars inte skulle idas lägga tid på fast jag borde.
Så nu skriver jag det så kan jag inte ta tillbaka det sen. Om jag får ett jobb den här veckan, om den där farbrorn med den underliga brytningen och den fantastiska mustachen ringer, då ska jag vara en vardagshjälte i en vecka. Jag ska göra minst en människa glad om dan. Och jag menar inte säga vilka fina svarta byxor till my friend blackpants eller sammanbitet, men kärleksfullt, klappa min kollega M på axeln, nej jag ska göra konstiga, snälla saker, helst mot helt okända människor, så får jag experimentera på samma gång. Exakt vad jag ska göra kan jag inte riktigt sätta fingret på nu. Men det måste väl finnas en hel del vardagshjältligt, experimentellt, snällt och konstigt att göra i vardagen varje dag? Det tror jag.
jag älskar försvarsmekanismer
Vi hade föreläsning om någonting igår. Kungen och sånt sa någon att det handlade om har jag för mig. Jag vet inte. Jag och my friend black pants chattade på en servett om ordet vardag och vi framkallade ett stort hat mot ordet där på servetten på föreläsningen som kanske handlade om kungen och sånt. Vardag. Var-dag. Varje dag. Vardag är det svenskaste ordet jag vet. Vardag och lagom. Kunde inte riktigt släppa det där, här i Kalmar har jag det vardagligaste livet jag har haft på länge, med dagar fyllda av hem till gården och alfapet och när det mest spännande som händer i mitt liv är att jag spiller lite kaffe på byxorna ibland. Jag har funderat så det knakar på vad det är som gör att jag överlever ett av de värsta orden jag vet, vardagen, varje dag.
Efter att ha grubblat mig igenom två halvhjärtade hem till gården avsnitt så gick det upp för mig. Försvarsmekanismer. Jag missbrukar dem. Jag tycker försvarsmekanismer är underskattade, ordet har en sån negativ klang, jag tycker dem är bra. Här kommer tips på mina tre bästa försvarsmekanismer som jag har hittat på själv att de är försvarsmekanismer men ändå tycker är försvarsmekanismer men jag vet inte för jag brukar feltolka ord nästan varje dag. Rosa solglasögon, smygkärhet och filmredigering.
Rosa solglasögon måste vara min favorit, jag tar nästan aldrig av mig dem, inte ens när jag sover. Världen blir bara så mycket intressantare när den är rosa istället för grå. Jag tror det är solglasögonen som gör att man tycker synd om tomaterna på konsum, börjar gråta åt reklamfilmer (nu kanske jag blandar ihop solglasögon och PMS, jag vet inte) och tror att alla låtar på ens rosa iPod handlar om ens eget liv. Romantisering?
När jag har på mig mina rosa solglasögon blir jag ofta smygkär. Och jag vet att min smygkärhet är på låtsas men kan ändå inte sluta med det. Påhittad smygkärhet är förbannat beroendeframkallande. Och när jag har bestämt mig för att bli smygkär hittar jag på en egen personlighet till objektet för min smygkärhet och måste därmed gömma mig bakom en lyktstolpe/hålla för öronen när personen i fråga är i närheten eftersom jag innerst inne är ganska säkert på att personen i fråga säkert är exakt som alla andra om jag tar en närmare titt utan de rosa glasögonen och då förstörs ju hela tanken bakom försvarsmekanismen smygkärhet. Kanske är det lite som idoldyrkan. Jag vill inte träffa min Pete Doherty för då skulle han ju bara förstöra mitt försvarsmekaniskt rosa liv när han berättar att han inte alls har skrivit sina sånger till mig utan till världens vackraste fotomodell. Idealisering?
Filmredigering är ju egentligen som rosa solglasögon fast man lägger på dem efteråt. Jag kom att tänka på det när vi hade genomgång av avid och gick igenom alla filter och effekter som gick att lägga på i efterhand. Minnen är lite som kortfilmer och tiden efter man spelat in filmen är som en enda lång utdragen filmredigering, och därför blir ju minnena bara snyggare och snyggare tills de kanske bara består en procent av verkligheten och resten är bara redigerat i avid. Vissa filmer kanske man bara ska titta på nån gång och sen ställa tillbaka i filmskåpet eller garderoben eller var man nu förvarar sina filmer istället för att försöka spela in en långfilm med samma skådespelare och samma handling. Boka inte den där biljetten?
(En snabb parentesschizofreni: Försvarsmekanismer kan ju i och för sig också vara en illusion, en illusion att allt är en illusion. En försvarsmekanism att tro på försvarsmekanismer. Och isåfall handlar ju alla tankar egentligen om samma konflikt. Men det var en för jobbig tanke att tänka nu. Kanske sen)
Efter att ha grubblat mig igenom två halvhjärtade hem till gården avsnitt så gick det upp för mig. Försvarsmekanismer. Jag missbrukar dem. Jag tycker försvarsmekanismer är underskattade, ordet har en sån negativ klang, jag tycker dem är bra. Här kommer tips på mina tre bästa försvarsmekanismer som jag har hittat på själv att de är försvarsmekanismer men ändå tycker är försvarsmekanismer men jag vet inte för jag brukar feltolka ord nästan varje dag. Rosa solglasögon, smygkärhet och filmredigering.
Rosa solglasögon måste vara min favorit, jag tar nästan aldrig av mig dem, inte ens när jag sover. Världen blir bara så mycket intressantare när den är rosa istället för grå. Jag tror det är solglasögonen som gör att man tycker synd om tomaterna på konsum, börjar gråta åt reklamfilmer (nu kanske jag blandar ihop solglasögon och PMS, jag vet inte) och tror att alla låtar på ens rosa iPod handlar om ens eget liv. Romantisering?
När jag har på mig mina rosa solglasögon blir jag ofta smygkär. Och jag vet att min smygkärhet är på låtsas men kan ändå inte sluta med det. Påhittad smygkärhet är förbannat beroendeframkallande. Och när jag har bestämt mig för att bli smygkär hittar jag på en egen personlighet till objektet för min smygkärhet och måste därmed gömma mig bakom en lyktstolpe/hålla för öronen när personen i fråga är i närheten eftersom jag innerst inne är ganska säkert på att personen i fråga säkert är exakt som alla andra om jag tar en närmare titt utan de rosa glasögonen och då förstörs ju hela tanken bakom försvarsmekanismen smygkärhet. Kanske är det lite som idoldyrkan. Jag vill inte träffa min Pete Doherty för då skulle han ju bara förstöra mitt försvarsmekaniskt rosa liv när han berättar att han inte alls har skrivit sina sånger till mig utan till världens vackraste fotomodell. Idealisering?
Filmredigering är ju egentligen som rosa solglasögon fast man lägger på dem efteråt. Jag kom att tänka på det när vi hade genomgång av avid och gick igenom alla filter och effekter som gick att lägga på i efterhand. Minnen är lite som kortfilmer och tiden efter man spelat in filmen är som en enda lång utdragen filmredigering, och därför blir ju minnena bara snyggare och snyggare tills de kanske bara består en procent av verkligheten och resten är bara redigerat i avid. Vissa filmer kanske man bara ska titta på nån gång och sen ställa tillbaka i filmskåpet eller garderoben eller var man nu förvarar sina filmer istället för att försöka spela in en långfilm med samma skådespelare och samma handling. Boka inte den där biljetten?
(En snabb parentesschizofreni: Försvarsmekanismer kan ju i och för sig också vara en illusion, en illusion att allt är en illusion. En försvarsmekanism att tro på försvarsmekanismer. Och isåfall handlar ju alla tankar egentligen om samma konflikt. Men det var en för jobbig tanke att tänka nu. Kanske sen)
söndagssmör
Vad fantastiska människor det finns egentligen och vad fantastiskt turlig jag är som har turen att vara så turlig som har de fantastiska människorna i mitt liv.
Det finns hon som har bättre humor än någon vuxen människa jag vet och bygger duplohus som hon bosätter mostrar i. Det finns de som alltid stöttar mig och ger mig hur många ostmackor som helst. Det finns syskon och släktingar som är de bästa man kan hitta hur länge och noga man än letar. Det finns du som bor förfärligt jävla långt bort och som lagade min stora gröna bil och sedan dess varje dag har lyckats gå walkabout i mitt huvud. Det finns de andra som är från lika förfärligt jävla långt bort men som känns (och ser ut) som systrar. Det finns hon som breakdancar överallt och ser humorn i havregryn och terränglöpning. Det finns de två från syd som är bland de omtänksammaste människor jag nånsin träffat och tröstar mig när folk har varit i kina. En ärlig och dampig och en lugn och sävlig. Det finns han som står för att han är en full idiot och följer en fyra mil till bussen fast han ska åt andra hållet. Det finns alla de jag träffat under resan och aldrig kommer glömma. Det finns dem som jag inte känner men som skriver det som jag känner innerst inne men inte är konstnärlig nog att själv sätta ord på. Det finns de som jag skrattade mig igenom gymnasiet med och som gör mig förbannat glad i hela kroppen när de hör av sig. De finns dem som gör kalmar begripligt fast sången om kalmar är obegriplig (-Varför kommer du alltid in på kvastsången fast det aldrig är relevant? Det framstår som att hela ditt liv kretsar kring den sången, Britta, sluta med det. -Men jag förstår den ju verkligen inte och det är ändå ingen som läser min blogg, Britta. -Britta sluta med schizofreni inom paranteser, det är konstigt, Britta -Lite kanske, men det är ändå ingen som läser min blogg, Britta) .
Och alla andra med. Människor är faktiskt en bra uppfinning.
Och aldrig berättar man för dem hur bäst de är och hur förfärligt glad jag är över min turlighet.
Men det är jag. Glad fast det inte syns och turlig som en riktigt turlig en.
Det finns hon som har bättre humor än någon vuxen människa jag vet och bygger duplohus som hon bosätter mostrar i. Det finns de som alltid stöttar mig och ger mig hur många ostmackor som helst. Det finns syskon och släktingar som är de bästa man kan hitta hur länge och noga man än letar. Det finns du som bor förfärligt jävla långt bort och som lagade min stora gröna bil och sedan dess varje dag har lyckats gå walkabout i mitt huvud. Det finns de andra som är från lika förfärligt jävla långt bort men som känns (och ser ut) som systrar. Det finns hon som breakdancar överallt och ser humorn i havregryn och terränglöpning. Det finns de två från syd som är bland de omtänksammaste människor jag nånsin träffat och tröstar mig när folk har varit i kina. En ärlig och dampig och en lugn och sävlig. Det finns han som står för att han är en full idiot och följer en fyra mil till bussen fast han ska åt andra hållet. Det finns alla de jag träffat under resan och aldrig kommer glömma. Det finns dem som jag inte känner men som skriver det som jag känner innerst inne men inte är konstnärlig nog att själv sätta ord på. Det finns de som jag skrattade mig igenom gymnasiet med och som gör mig förbannat glad i hela kroppen när de hör av sig. De finns dem som gör kalmar begripligt fast sången om kalmar är obegriplig (-Varför kommer du alltid in på kvastsången fast det aldrig är relevant? Det framstår som att hela ditt liv kretsar kring den sången, Britta, sluta med det. -Men jag förstår den ju verkligen inte och det är ändå ingen som läser min blogg, Britta. -Britta sluta med schizofreni inom paranteser, det är konstigt, Britta -Lite kanske, men det är ändå ingen som läser min blogg, Britta) .
Och alla andra med. Människor är faktiskt en bra uppfinning.
Och aldrig berättar man för dem hur bäst de är och hur förfärligt glad jag är över min turlighet.
Men det är jag. Glad fast det inte syns och turlig som en riktigt turlig en.
