brittafranboden

Vi hade föreläsning om någonting igår. Kungen och sånt sa någon att det handlade om har jag för mig. Jag vet inte. Jag och my friend black pants chattade på en servett om ordet vardag och vi framkallade ett stort hat mot ordet där på servetten på föreläsningen som kanske handlade om kungen och sånt. Vardag. Var-dag. Varje dag. Vardag är det svenskaste ordet jag vet. Vardag och lagom. Kunde inte riktigt släppa det där, här i Kalmar har jag det vardagligaste livet jag har haft på länge, med dagar fyllda av hem till gården och alfapet och när det mest spännande som händer i mitt liv är att jag spiller lite kaffe på byxorna ibland. Jag har funderat så det knakar på vad det är som gör att jag överlever ett av de värsta orden jag vet, vardagen, varje dag.

Efter att ha grubblat mig igenom två halvhjärtade hem till gården avsnitt så gick det upp för mig. Försvarsmekanismer. Jag missbrukar dem. Jag tycker försvarsmekanismer är underskattade, ordet har en sån negativ klang, jag tycker dem är bra. Här kommer tips på mina tre bästa försvarsmekanismer som jag har hittat på själv att de är försvarsmekanismer men ändå tycker är försvarsmekanismer men jag vet inte för jag brukar feltolka ord nästan varje dag. Rosa solglasögon, smygkärhet och filmredigering.

Rosa solglasögon måste vara min favorit, jag tar nästan aldrig av mig dem, inte ens när jag sover. Världen blir bara så mycket intressantare när den är rosa istället för grå. Jag tror det är solglasögonen som gör att man tycker synd om tomaterna på konsum, börjar gråta åt reklamfilmer (nu kanske jag blandar ihop solglasögon och PMS, jag vet inte) och tror att alla låtar på ens rosa iPod handlar om ens eget liv. Romantisering?

När jag har på mig mina rosa solglasögon blir jag ofta smygkär. Och jag vet att min smygkärhet är på låtsas men kan ändå inte sluta med det. Påhittad smygkärhet är förbannat beroendeframkallande. Och när jag har bestämt mig för att bli smygkär hittar jag på en egen personlighet till objektet för min smygkärhet och måste därmed gömma mig bakom en lyktstolpe/hålla för öronen när personen i fråga är i närheten eftersom jag innerst inne är ganska säkert på att personen i fråga säkert är exakt som alla andra om jag tar en närmare titt utan de rosa glasögonen och då förstörs ju hela tanken bakom försvarsmekanismen smygkärhet. Kanske är det lite som idoldyrkan. Jag vill inte träffa min Pete Doherty för då skulle han ju bara förstöra mitt försvarsmekaniskt rosa liv när han berättar att han inte alls har skrivit sina sånger till mig utan till världens vackraste fotomodell. Idealisering?

Filmredigering är ju egentligen som rosa solglasögon fast man lägger på dem efteråt. Jag kom att tänka på det när vi hade genomgång av avid och gick igenom alla filter och effekter som gick att lägga på i efterhand. Minnen är lite som kortfilmer och tiden efter man spelat in filmen är som en enda lång utdragen filmredigering, och därför blir ju minnena bara snyggare och snyggare tills de kanske bara består en procent av verkligheten och resten är bara redigerat i avid. Vissa filmer kanske man bara ska titta på nån gång och sen ställa tillbaka i filmskåpet eller garderoben eller var man nu förvarar sina filmer istället för att försöka spela in en långfilm med samma skådespelare och samma handling. Boka inte den där biljetten?

(En snabb parentesschizofreni: Försvarsmekanismer kan ju i och för sig också vara en illusion, en illusion att allt är en illusion. En försvarsmekanism att tro på försvarsmekanismer. Och isåfall handlar ju alla tankar egentligen om samma konflikt. Men det var en för jobbig tanke att tänka nu. Kanske sen)