brittafranboden

Något händer med mig när jag kommer hit. Min själ blir bara... konstig. Jag kan inte blogga för jag kan inte skriva för jag kan inte tänka på samma sätt som jag brukar. Jag känner mig bara... konstig. Och jag gör konstiga saker. Den här konstigheten resulterar i oväntade beteenden. Plötsligt har jag spenderat en hel natt med learn to knit-videos på youtube. Plötsligt har jag laddat hem franska hörövningar och stryker runt på Bodens gator och rabblar mystiska fraser om den ekonomiska och politiska situationen på franska. Plötsligt har jag önskat mig och fått en gitarr fast jag är den mest musikaliskt efterblivna någonsin och sedan ägnat 5 dagar åt att försöka stämma den. Helt sporadiskt och utan att jag själv vet varför..
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet ingenting egentligen. Jag vet bara att det är mörkt, kallt och tyst ute och att jag känner mig... konstig.

I find a map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from here to where you'd be
It's only finger-lengths that I see
I touch the place
Where I'd find your face
My fingers in creases of distant dark places

I hang my coat up in the first bar
There is no peace that I've found so far
The laughter penetrates my silence
As drunken men find flaws in science

Their words mostly noises
Ghosts with just voices
Your words in my memory
Are like music to me

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

After I have traveled so far
We'd set the fire to the third bar
We'd share each other like an island
Until exhausted, close our eyelids
And dreaming, pick up from
The last place we left off
Your soft skin is weeping
A joy you can't keep in

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

And miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms



Kanske är jag dum i huvudet...

När jag blir stor vill jag bli som han i Almost Famous. Då han, när turnén är slut,  vaknar några timmar innan deadline, panikslagen och bakfull, i ett badkar fullt med post-its. Fåntratt, tänker ni, du kommer få skriva om Agdas jättestora jordgubbe i Norrbottenkuriren. Men jag måste få drömma. Och jag drömmer om ett badkar fullt med post-its.

Varför måste du döda mig?
Vi vet ju båda att vi inte passar ihop. Vi vet båda att vi inte kommer enda up tillsammans, du finns inte med i mina framtidsplaner, inte ens på ett litet hörn. Vårt förhållande är en bluff. Vi känner varandra för bra för att det ska var spännande. Din förutsägbarhet får mig att må illa. Jag spenderar mina dagar längtandes, drömmandes om något annat, något som inte är du. Och ändå stannar jag hos dig. Jag vet inte vad det är, kanske lättja, eller kanske är det tvärtom målmedvetenhet. Vetskapen att om jag biter ihop och nöjer mig med dig nu, så väntar något bättre om några år. Kanske uppskattar jag dig inte lika mycket som du förtjänar. Du ger mig trygghet, men jag vill inte ha den . Den där jävla tryggheten äcklar mig, den kväver mig och gör mig sinnesjuk. Jag vet att du är bra för mig. Och jag önskar så att jag kunde uppskatta det där bra och trygga. Men du är bara så  förbannat tråkig. Jag klarar vardagen med dig, jag älskar den inte, men hatar den inte heller. Mina känslor för dig är för ljumma för att kallas kärlek eller hat. Jag står ut. Oftast. Men då och då, oftare och oftare har det blivit, kan jag inte ta det där tråkiga längre, med jämna mellanrum får jag psykbryt och tvingas lämna dig för något annat, något bättre, något mer spännande. Och du finns alltid här när jag kommer tillbaka till dig. Du väntar troget och tålmodigt på mig och ändå kan jag inte få mig själv till att ge dig den uppskattningen du förtjänar. Istället vantrivs jag med dig mer och mer för varje gång jag upplever den där kicken av att lämna dig. Klyftan mellan oss bara ökar, och skillnadena mellan oss blir så mycket mer påtagliga när jag påminns om allt det där som jag missar. 
Och varje dag drömmer jag mig bort. Varje dag drömmer jag om något annat.

Sverige

Inatt drömde jag att jag var ihop med Pete Doherty.
Det kändes bara så rätt. Vi förstod varandra, som vi aldrig har förstått någon förr. Vi handlade LP-skivor och skrattade åt en kille med rastaflätor som stammade. Vi gick över vägen fast det kom bilar. Lite dåligt av oss. Men lyckliga var vi tillsammans, jag och Pete Doherty.

Det kan jag berätta. Det står nämligen med på min lista över saker jag lärt mig i veckan:

1. Att räkna till hundra på japanska
2. Att man inte ska lära sig att räkna till hundra på japanska kvällen innan tenta.

Jag spenderar gårdagen på högskolebiblioteket, diskuterandes vad en abstrakionsstege är och utförandes nytänkande, rebelliska pluggmetoder i stuket  "det behöver vi inte gå igenom, det tar vi på tentan istället". Efter en sån produktiv dag förtjänar man att spendera kvällen med att titta på knarkfilm och fnissa åt japanska hörövningar med en god vän som av outrgundlig anledning har valt att hädanefter gå under smeknamnet Schoolio.

Efter ett par vilsegågningar hamnar jag till slut i säng och det känns för en gång skull i min sömnproblemsperiod som att jag skulle kunna somna i tid. Men känslan bedrar mig och jag kommer in på riktigt relevanta filosoferingar om huruvida hästar är vegetarianer, vilka andra djur är vegatarianer, finns det djur som är veganer och finns det nåt samband mellan de djuren? Vilka djur är snyggast?  När jag kommer in på tankar om man kan jämföra att äta ägg med att äta abortionsoffer inser jag att jag är körd, det kommer bli en sån där tre timmars natt igen.

Idag vaknar jag 8. Tar bussen 8.23. Nej vänta lite det är lördag, det går ingen buss 8.23. Jag springer de blygsamma 5,6 (5,6+brittas lokalsinne=minst tio) kilometrarna till Västergård. Jag hinner, är bara tre minuter sen, men luktar distraherande mycket svett efter morgonspringrundan. När jag sätter mig vid bänken upptäcker jag att något fattas. Vad kan det vara? Åh nej. Hjärnan. Vad var nu en abstraktionsstege, något om kossor och mjölkprodukter? En fråga om ett exempel på en sluten fråga resulterar i att jag sliter jag mig i håret i en halvtimme för att komma fram till "Heter du Lina Isaksson?". 3 ord, 30 minuter. En sån dag är det. Efter 2 timmars tappra försök att få igång hjärnfunktionen så kommer vändpunkten. Pennan tar slut. Jag sitter och tittar håglöst på den ett tag. Sen inser jag att denna plötsliga bläckbrist måste vara ett tecken på att det är dags att kasta in handduken.

Men att köpa mjölk behöver jag inte hjärnan för att göra, konstaterar jag och stormar självsäkert mot Konsum i Kvasten. Jag hade fel. Igen. Kommer ut med ett paket färdighyvlad ost och 5 konserver. Ingen mjölk. Jag får gråten i halsen och dåligt självförtroende.

Jag vet fortfarande inte vad en abstraktionsstege är. Men räkna till hundra på japanska, det kan jag.

Spontanresor till fjärran länder, överkonsumtion av det mesta som går att konsumera och en allmänt nonchalant jag-förtjänar-det-jag-som-pluggar livsstil har lett till att jag, för första gången på personligtrekordlänge, inte har några korvören kvar. Detta insåg jag då jag seriöst övervägde att laga mina halvt sul-lösa skor med tuggat tuggummi. Jag blev förskräckt och lite deprimerad när jag kom på mig själv med tanken. Men som tur är så har jag  ett hemligt vapen speciellt tillägnat finanskritiska tillfällen.  Minnet av Tasmanien. Min överlevnadsstrategi blir att i drömmarnas värld göra en mental resa tillbaka till Hobart, Tasmanien. När jag sedan slår upp ögonen och rycks tillbaka till nutid kan jag känna mig som den tätaste kvinnan i världen för att jag (om jag skramlar) har råd med att både äta och sova varje dag samt att dricka en flaska illasmakande vin en gång i veckan. Det hade jag inte råd med i Hobart. Då åt jag känguru som jag hittat på free food hyllan, betalade hyran med körkortet och de bedjande ögonen och drömde trånande, längtansfulla drömmar om att äta äpplen.
Tack Tasmanien för att du lärde mig att se lyxet i en vanlig jävla morot.

Vad vore livet utan Kuba, morötter och jag ska mula dig?

Kuba                            Morötter                   Jag ska mula dig

Varför blir det så, att man blir mer filosofbenägen än någonsin när man är på bakfyllan?
Jag har tänkt på drömmar nästan hela dan, de timmar som jag inte har spenderat just.. drömmandes...
"En dröm om något annat". Rubriken på Hannas artikel om mig ifrågasattes på seminariet (det där seminariet som jag skrattade mig igenom, skrattade så jag grät åt min egen värdelöshet). Varför satte du en sån klychig rubrik, Hanna? frågar vår lilla fröken. Hanna skrattar. Hon vet inte. Så plötsligt säger nån: "Men Britta kanske lever i en dröm?". Bara sådär i förbifarten. Och jag blir helt fixerad. Skrattar lite stelt. Men får en klump i halsen och kan sen inte släppa kommentaren. Jag går hem och kokar kaffe. Britta lever i en dröm. Facebookar lite halvhjärtat. Britta lever i en dröm. Försöker dammsuga bort tanken... Britta..lever..i...en...dröm. Och jag vet att anledningen att jag inte kan släppa de orden är för att jag vet innerst inne att det är sant. Kanske är jag nån slags vuxenautistisk eller så är jag bara konstig. Men en dröm lever jag nog i och det har jag nog alltid gjort. Jag var väl i tre-fyra års åldern när systern skrev en hel följetong av böcker med namnet "Brittas egen värld". Brittas egen värld nr 9, vet jag att jag läst ganska nyss. Den var bra. Jag går alltid vilse för jag glömmer att jag är ute och går. Det går nästan inte en sekund utan att jag fantiserar om att vara någon annanstans. Jag filosoferar om mitt egna drömmande när jag borde vara ute och hitta ett intervjuoffer till artikeln som ska vara klar i morgon. Igår sov jag hela dan och drömde sådär mycket och konstigt som man bara gör på bakfyllan. Vaknade åtta och undrade varför jag drömt om tvillingarna, det brukar jag ju inte göra. Jag frågar chokladkalendern vilket datum det är. De fyller ju år för fan, svarar chokladkalendern. Jag smsar och får tillbaka ett sms om att jag är världens bästa barnvakt vilket gör min dag. Tack drömmen. Det kanske inte är något fel med att vara en drömmare ändå? Jag trivs ju med att  fantisera mig bort när vardagen blir för vardaglig, det är oftast drömmarna som gör att jag överlever de katastrofala situationerna som jag så ofta lyckas försätta mig i. Britta lever i en dröm. Det låter så negativt på något vis. Men jag trivs i drömmen. Jag mår bra i min lilla bubbla och om det känns bra så varför ska det då vara fel? Men jag blir lite småstel av skräck när jag filosoferar vidare; Kommer jag nån gång tvingas vakna upp, och vad väntar då? Vad händer när bubblan spricker?

Jag ligger i sängen mitt i natten och försöker sova. Jag är arg. Arg på allt. Datorn står som vanligt placerad på fåtöljfotstödet en meter från sängen. Kanske lite undermedvetet tänker jag att du kanske dyker upp. Du där. Klockan är ju nästan ett på natten, så det börjar väl bli lunchtid hos dig. Men samtidigt vill jag inte prata med dig. Jag är arg och jag vill vara arg. Jag vill inte le och jag vill framförallt inte att du ska få mig att le. Äh, jag sover istället, en arg sömn. Knock. Vad var det? New message from Lee! Jag ignorerar den röda pratbubblan. Vänder mig om, jag är för arg. Knock. 2 new messages from Lee! Fan vad svag jag är. Jag ger efter, men bara lite, jag kan väl säga hej men du ska fan inte få mig att le. Jag vill vara arg! Jag skriver hej och sedan något argt. Jag hatar dig ju för att du är där och jag är här. Jag är arg på dig för att du är du. Jag envisas med att behålla min ilska när du skriver att du saknar mig. Jaha, det är väl ditt problem, jag saknar inte dig iallafall. Du är ful. Ful och dum och inte det minsta underbar. Jag saknar inte dig!  Du säger att du vill att jag ska vara glad, inte shitty. Men jag kanske inte vill vara glad, speciellt inte på grund av dig! Och även om jag hade velat så finns det inget som kan göra mig glad just nu. Jag är arg, arg, arg. Du säger att du önskar du vore här. Scenariot flaxar förbi i huvudet innan jag hunnit stoppa mig själv. Nej!! Jag skulle ju inte!! Försent. Jag orkar inte längre. Jag ler. Fan. Jag erkänner det där hemska. Att inget hade gjort mig lyckligare. Hur fan gör du, varför kan jag inte få  ljuga för dig? En timme senare somnar jag med ett leende på läpparna och den där varma känslan i kroppen. Den där känslan som jag inte visste fanns innan jag träffade dig. Jag hatar den känslan och jag hatar dig för att du alltid får mig att le. Damn you.

Modig: Eftersom jag var lite småkär i min tatuerare så gick jag idag med tuffa steg dit för att göra ett platsreportage till skolan.
Miserabel: "Det går åt helvete", var det enda citatet jag fick ur karljäveln och det ska jag nu skriva två A4 om tills imorgon.

Jag är inte kär i honom längre.

Vad vore livet utan fetma, tabasco och the libertines?


fetma                              tabasco            the libertines

Jaha, då var man fast i mystantsträsket. Thailandresan med allt som den innebar förändrade mig från en oansvarig liten slyngel som dricker jägerbombs på kåren till en liten tant som sätter kanel på allt, bloggar om den gamla goda tiden och vars höjdpunkt på dagen är när torra tjockisar lagar mat åt varandra i tv4:s "Halv åtta hos mig". På efterlängtade fester spenderar jag kvällen under en madrass diskuterandes Barack Obama och tortyrmetoder i Kina istället för att dansa på borden med de andra barnen. (Visste ni att i Kina brukade man förr i tiden mata tortyroffer med ris och pasta till magen sprängdes?). Jag tackar Nej till att spontancrasha fester där det till och med finns en stege upp till balkongen. Jag vaknar klockan 8 när jag är ledig. Jag tar på mig alla kläder jag har och går på en uppfriskande vinterpromenad (jag hatar det, men det låter ju såå härligt hurtigt det där med vinterpromenader). Jag är beroende av julen och blir gråtmild av att se glödlampor i buskar. Presenter känns inte så viktigt i år, utan det viktigaste är att spendera kvalitetstid med familjen. (VA, VA, VA???). Jag blir helt lyrisk vid blotta tanken på att jag snart ska få sitta i en snöhög med en termos i handen. När mamma ringer berättar jag helt uppspelt att jag gjort egen rödbetssallad, ugnspannkaka och broccolipaj. Jag äter inte längre all mat direkt ur kastrullen utan lägger upp på tallrik ibland. Jag är beroende av värmeljus.
Jag är rädd, vad är det som händer med mig?? Har min kropp plötsligt fått en konstig reaktion på namnet Britta och således förvandlats till en pensionär som använder ord som således? Hjälp mig någon innan detta spårar ur än mer och jag lägger mina sista pengar på en rullator, vafan jag har inte råd med en rullator, HJÄLP!!!!