Varför man inte ska lära sig att räkna till 100 på japanska dan innan tenta.
Det kan jag berätta. Det står nämligen med på min lista över saker jag lärt mig i veckan:
1. Att räkna till hundra på japanska
2. Att man inte ska lära sig att räkna till hundra på japanska kvällen innan tenta.
Jag spenderar gårdagen på högskolebiblioteket, diskuterandes vad en abstrakionsstege är och utförandes nytänkande, rebelliska pluggmetoder i stuket "det behöver vi inte gå igenom, det tar vi på tentan istället". Efter en sån produktiv dag förtjänar man att spendera kvällen med att titta på knarkfilm och fnissa åt japanska hörövningar med en god vän som av outrgundlig anledning har valt att hädanefter gå under smeknamnet Schoolio.
Efter ett par vilsegågningar hamnar jag till slut i säng och det känns för en gång skull i min sömnproblemsperiod som att jag skulle kunna somna i tid. Men känslan bedrar mig och jag kommer in på riktigt relevanta filosoferingar om huruvida hästar är vegetarianer, vilka andra djur är vegatarianer, finns det djur som är veganer och finns det nåt samband mellan de djuren? Vilka djur är snyggast? När jag kommer in på tankar om man kan jämföra att äta ägg med att äta abortionsoffer inser jag att jag är körd, det kommer bli en sån där tre timmars natt igen.
Idag vaknar jag 8. Tar bussen 8.23. Nej vänta lite det är lördag, det går ingen buss 8.23. Jag springer de blygsamma 5,6 (5,6+brittas lokalsinne=minst tio) kilometrarna till Västergård. Jag hinner, är bara tre minuter sen, men luktar distraherande mycket svett efter morgonspringrundan. När jag sätter mig vid bänken upptäcker jag att något fattas. Vad kan det vara? Åh nej. Hjärnan. Vad var nu en abstraktionsstege, något om kossor och mjölkprodukter? En fråga om ett exempel på en sluten fråga resulterar i att jag sliter jag mig i håret i en halvtimme för att komma fram till "Heter du Lina Isaksson?". 3 ord, 30 minuter. En sån dag är det. Efter 2 timmars tappra försök att få igång hjärnfunktionen så kommer vändpunkten. Pennan tar slut. Jag sitter och tittar håglöst på den ett tag. Sen inser jag att denna plötsliga bläckbrist måste vara ett tecken på att det är dags att kasta in handduken.
Men att köpa mjölk behöver jag inte hjärnan för att göra, konstaterar jag och stormar självsäkert mot Konsum i Kvasten. Jag hade fel. Igen. Kommer ut med ett paket färdighyvlad ost och 5 konserver. Ingen mjölk. Jag får gråten i halsen och dåligt självförtroende.
Jag vet fortfarande inte vad en abstraktionsstege är. Men räkna till hundra på japanska, det kan jag.
1. Att räkna till hundra på japanska
2. Att man inte ska lära sig att räkna till hundra på japanska kvällen innan tenta.
Jag spenderar gårdagen på högskolebiblioteket, diskuterandes vad en abstrakionsstege är och utförandes nytänkande, rebelliska pluggmetoder i stuket "det behöver vi inte gå igenom, det tar vi på tentan istället". Efter en sån produktiv dag förtjänar man att spendera kvällen med att titta på knarkfilm och fnissa åt japanska hörövningar med en god vän som av outrgundlig anledning har valt att hädanefter gå under smeknamnet Schoolio.
Efter ett par vilsegågningar hamnar jag till slut i säng och det känns för en gång skull i min sömnproblemsperiod som att jag skulle kunna somna i tid. Men känslan bedrar mig och jag kommer in på riktigt relevanta filosoferingar om huruvida hästar är vegetarianer, vilka andra djur är vegatarianer, finns det djur som är veganer och finns det nåt samband mellan de djuren? Vilka djur är snyggast? När jag kommer in på tankar om man kan jämföra att äta ägg med att äta abortionsoffer inser jag att jag är körd, det kommer bli en sån där tre timmars natt igen.
Idag vaknar jag 8. Tar bussen 8.23. Nej vänta lite det är lördag, det går ingen buss 8.23. Jag springer de blygsamma 5,6 (5,6+brittas lokalsinne=minst tio) kilometrarna till Västergård. Jag hinner, är bara tre minuter sen, men luktar distraherande mycket svett efter morgonspringrundan. När jag sätter mig vid bänken upptäcker jag att något fattas. Vad kan det vara? Åh nej. Hjärnan. Vad var nu en abstraktionsstege, något om kossor och mjölkprodukter? En fråga om ett exempel på en sluten fråga resulterar i att jag sliter jag mig i håret i en halvtimme för att komma fram till "Heter du Lina Isaksson?". 3 ord, 30 minuter. En sån dag är det. Efter 2 timmars tappra försök att få igång hjärnfunktionen så kommer vändpunkten. Pennan tar slut. Jag sitter och tittar håglöst på den ett tag. Sen inser jag att denna plötsliga bläckbrist måste vara ett tecken på att det är dags att kasta in handduken.
Men att köpa mjölk behöver jag inte hjärnan för att göra, konstaterar jag och stormar självsäkert mot Konsum i Kvasten. Jag hade fel. Igen. Kommer ut med ett paket färdighyvlad ost och 5 konserver. Ingen mjölk. Jag får gråten i halsen och dåligt självförtroende.
Jag vet fortfarande inte vad en abstraktionsstege är. Men räkna till hundra på japanska, det kan jag.
Kommentarer
Trackback
