brittafranboden

Sträckbänk, ett tortyrredskap, med vars hjälp man starkt uttänjde delinkventens kropp i syfte att åstadkomma intensiv smärta. Sträckbänken utgjordes av en bänk eller nästan horisontalt liggande, kort stege, vid vilken den anklagades händer hårt bands fast, under det att fötterna var säkert fästa vid ett tåg, som spändes medelst en vals och ett hjul, påhängda vikter eller annan mekanisk anordning.

Det är såna här kvällar man borde vara en sån som somnar istället.

Nostalgisk i förväg och längtansfull. Glad på små rastlösa moln. Törstar efter förändring och vill samtidigt lägga de närmsta två veckorna i en sträckbänk och veva. Huruvida man vevar igång sträckbänkar vet jag inte, det ska jag ägna resten av kvällen åt att googla istället för att försöka sätta ord på en känsla som kanske inte ens är en känsla utan bara ett behov av att skriva ner ord.

Jag har nästan alltid en veckans låt eller ett album,  som jag blir beroende av, slår på det första jag gör på morgonen, somnar till och längtar hem till var jag än befinner mig.

Den här veckan nöts Conor

Mitt stora problem när jag ska skriva artiklar är att jag har två karlar som bråkar om mig.

Herr Självdisciplin:
37-åring åtalad för grov misshandel
37-årig man åtalad för grov misshandel

Herr Doherty:
Britta, du behöver mig

Herr Självdisciplin:
En låt, sen ska Britta ha satt en rubrik. Britta är för lat för sitt eget bästa

Herr Doherty:
Come on and fall into my arms

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad för grov misshandel
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel

Herr Doherty:
Talk over gin in teacups and leaves on the lawn

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet

Herr Doherty:
More gin in teacups and leaves on the lawn

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat

Herr Doherty:
Meet me in Chinatown for opium and tea

Herr Självdisciplin:
37-årig man åtalad misstänkt för grov misshandel, fem år efter dådet inträffat
37-årig man... 37-årig man... (hostar)

Herr Doherty:
The truth is I'm ruthless, I can't be contained...

Herr Självdisciplin:
Jag ger upp. Du får flickan.

Herr Doherty:
Trevligt.

Jag tänkte en sak idag. Såhär tänkte jag:

Kan det vara så att de som har inspirerat mest i ens liv är folk som man egentligen inte ens känner? Skulle man då gå runt helt oinspirerad om man levde i en värld utan... strömkällor?

Så tänkte jag idag.

Det gick bra idag. Det här med att låtsas. Jag lyckades nästan lura mig själv, en sån expert har jag blivit på att låtsas.

Det är bra i Sverige. Här kan man gå på promenad i tallskogar bland sjöbodar, fiskmåsar och handikappsbad och här trivs jag. Det finns åtta olika quornprodukter i frysdisken på Konsum på lilla bullens väg, kranvattnet är gott för att inte tala om skogaholmslimpa. I Sverige är det bra. Det dröjer 15 minuter mellan reklampauserna och man slipper småprata med butiksbiträden. Det är här jag vill vara.

Ingen annanstans.

Det gick ju så bra idag. Jag hade fått det där jobbet på den lokala dagstidningen och det var soligt ute. Jag hade promenerat i tallskogar och tittat på sjöbodar. Jag skulle tvätta, sätta upp fotografier på väggen, tända rökelse och doftljus, läsa en bok där Dalai Lama berättar hur man blir lycklig för att sedan somna lycklig i rena sängkläder  till spellistan "mys" på Spotify. En sådan kväll skulle det bli. En bra kväll. Så plötsligt händer det. Det där hemska, fruktansvärda som bara inte får hända.

Tio sekunder innan jag blir attackerad av Eels.
Jag sitter där nöjd och belåten, helt ovetandes om vad som väntar bara två zapp bort. Tv-stunden är bra. Sverige är bra. Jag är nöjd. Jag är mysig. Matlagningsprogrammet är slut. Jag är belåten. Det var ett bra program. Jag längtar redan till nästa avsnitt.

Det är en bra dag, dagen idag är bra.

Jag zappar

You've got to pimp my riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiide

I mitt huvud under fyra till fem sekunder:

Hmm. Nej, helvete.

Jag zappar

Matthew McConaughey seglar. Han har en vit skjorta på sig.

I ett virrvarr av förtvivlan i mitt huvud under fyra till fem sekunder:

Mission Beach. En stor grön bil. En stor blå bil. Ett ansikte som ler även när det inte ler. En eld. En rutig picknickfilt. Sand i håret. Smaken av tequila. Flottiga dreads. En alldeles för liten säng. Ett par mörkgråa ögon. Ett hus fullt av hippies. Doften av kokosnöt och varma morgnar. En varm natt i Cairns, en taxi som jag hatar men som jag vet måste komma nån gång. -I guess that's it. Ett par mörkgråa ögon. En ny känsla. En taxi som tutar.

Först vid taxin som tutar tar tummen sitt förnuft till fånga och trycker snabbt ner den röda knappen. Men det är försent. Jag tittar stinnt på en svart skärm med en klump i halsen. Innan jag hunnit fatta vad jag gör springer jag in till mitt rum och byter om till din fula blåa tröja med oljefläckar. Sen sätter jag mig och stirrar i väggen.

Varken att Matthew McConaughey seglar eller att han har en vit skjorta på sig gör mig faktiskt särskilt mycket. Han är väl okej. Det är låten. Låten i bakgrunden som får mig att vilja skrika eller kräkas eller gömma mig bakom soffan i chock. Den låten får bara lyssnas på under kontrollerade förhållanden, att den har mage att dyka upp och attackera mig sådär utan förvarning.

Jag ägnar resten av kvällen åt att stirra i väggen. Fyra till fem sekunder med Matthew McConaughey och en vit skjorta och all den falska belåtenheten jag byggt upp faller platt, jag är less på att låtsas och jag vill bara stirra i väggen.

Jag hatar sjöbodar och skogaholmslimpa, Juli, juli, juli när kommer du och räddar mig juli?

1. Du nämner ordet ost 41 gånger i en msnkonversation... (under cirka två timmar)
2. Du slår in ett personnummer istället för telefonnummer och gallskriker nåt om JÄVLA SKATTEVERKET när ingen svarar.
3. Du måste sätta dig ungefär var femte meter och det tar därför ca en halvtimme att gå de tolv metrarna mellan soffan och köket. Och när du väl kommer till köket har du ingen aning om vad du skulle göra där.
4. Din granne utropar med jämna mellanrum underligheter i stil med - Väckarklockan, IT'S MY BEST FRIEND!!! och du reagerar knappt för du går på kålsoppediet. Det gör hon med.
5. Du lägger dig på varje golv du ser
6. Du tuggar på din egen arm medans du skriver ett blogginlägg som du inte ens kommer ihåg vad det handlar om
7. Du har en avklädd bild på Kate Moss som skrivbordsinlägg och tvingar dig själv att stirra i minst tio minuter varje gång din själ skriker OST
8. Du undrar varför din kompis blackpants tycker att du är konstig när du skrivit ett intressant påstående om Åsa Waldau. Tills du rullar upp och ser att du råkat skriva Aliababa istället. Och fattar verkligen inte varför.
9. Du stavar förvaltning med w och är helt övertygad om att det är rätt.
10. Du är på gränsen, du minns inte hur du skulle fullfölja meningen du är på gränsen.

Se där.

Vi hade föreläsning om någonting igår. Kungen och sånt sa någon att det handlade om har jag för mig. Jag vet inte. Jag och my friend black pants chattade på en servett om ordet vardag och vi framkallade ett stort hat mot ordet där på servetten på föreläsningen som kanske handlade om kungen och sånt. Vardag. Var-dag. Varje dag. Vardag är det svenskaste ordet jag vet. Vardag och lagom. Kunde inte riktigt släppa det där, här i Kalmar har jag det vardagligaste livet jag har haft på länge, med dagar fyllda av hem till gården och alfapet och när det mest spännande som händer i mitt liv är att jag spiller lite kaffe på byxorna ibland. Jag har funderat så det knakar på vad det är som gör att jag överlever ett av de värsta orden jag vet, vardagen, varje dag.

Efter att ha grubblat mig igenom två halvhjärtade hem till gården avsnitt så gick det upp för mig. Försvarsmekanismer. Jag missbrukar dem. Jag tycker försvarsmekanismer är underskattade, ordet har en sån negativ klang, jag tycker dem är bra. Här kommer tips på mina tre bästa försvarsmekanismer som jag har hittat på själv att de är försvarsmekanismer men ändå tycker är försvarsmekanismer men jag vet inte för jag brukar feltolka ord nästan varje dag. Rosa solglasögon, smygkärhet och filmredigering.

Rosa solglasögon måste vara min favorit, jag tar nästan aldrig av mig dem, inte ens när jag sover. Världen blir bara så mycket intressantare när den är rosa istället för grå. Jag tror det är solglasögonen som gör att man tycker synd om tomaterna på konsum, börjar gråta åt reklamfilmer (nu kanske jag blandar ihop solglasögon och PMS, jag vet inte) och tror att alla låtar på ens rosa iPod handlar om ens eget liv. Romantisering?

När jag har på mig mina rosa solglasögon blir jag ofta smygkär. Och jag vet att min smygkärhet är på låtsas men kan ändå inte sluta med det. Påhittad smygkärhet är förbannat beroendeframkallande. Och när jag har bestämt mig för att bli smygkär hittar jag på en egen personlighet till objektet för min smygkärhet och måste därmed gömma mig bakom en lyktstolpe/hålla för öronen när personen i fråga är i närheten eftersom jag innerst inne är ganska säkert på att personen i fråga säkert är exakt som alla andra om jag tar en närmare titt utan de rosa glasögonen och då förstörs ju hela tanken bakom försvarsmekanismen smygkärhet. Kanske är det lite som idoldyrkan. Jag vill inte träffa min Pete Doherty för då skulle han ju bara förstöra mitt försvarsmekaniskt rosa liv när han berättar att han inte alls har skrivit sina sånger till mig utan till världens vackraste fotomodell. Idealisering?

Filmredigering är ju egentligen som rosa solglasögon fast man lägger på dem efteråt. Jag kom att tänka på det när vi hade genomgång av avid och gick igenom alla filter och effekter som gick att lägga på i efterhand. Minnen är lite som kortfilmer och tiden efter man spelat in filmen är som en enda lång utdragen filmredigering, och därför blir ju minnena bara snyggare och snyggare tills de kanske bara består en procent av verkligheten och resten är bara redigerat i avid. Vissa filmer kanske man bara ska titta på nån gång och sen ställa tillbaka i filmskåpet eller garderoben eller var man nu förvarar sina filmer istället för att försöka spela in en långfilm med samma skådespelare och samma handling. Boka inte den där biljetten?

(En snabb parentesschizofreni: Försvarsmekanismer kan ju i och för sig också vara en illusion, en illusion att allt är en illusion. En försvarsmekanism att tro på försvarsmekanismer. Och isåfall handlar ju alla tankar egentligen om samma konflikt. Men det var en för jobbig tanke att tänka nu. Kanske sen)

Vad fantastiska människor det finns egentligen och vad fantastiskt turlig jag är som har turen att vara så turlig som har de fantastiska människorna i mitt liv.

Det finns hon som har bättre humor än någon vuxen människa jag vet och bygger duplohus som hon bosätter mostrar i. Det finns de som alltid stöttar mig och ger mig hur många ostmackor som helst. Det finns syskon och släktingar som är de bästa man kan hitta hur länge och noga man än letar. Det finns du som bor förfärligt jävla långt bort  och som lagade min stora gröna bil och sedan dess varje dag har lyckats gå walkabout i mitt huvud. Det finns de andra som är från lika förfärligt jävla långt bort men som känns (och ser ut) som systrar. Det finns hon som breakdancar överallt och ser humorn i havregryn och terränglöpning. Det finns de två från syd som är bland de omtänksammaste människor jag nånsin träffat och tröstar mig när folk har varit i kina. En ärlig och dampig och en lugn och sävlig. Det finns han som står för att han är en full idiot och följer en fyra mil till bussen fast han ska åt andra hållet. Det finns alla de jag träffat under resan och aldrig kommer glömma. Det finns dem som jag inte känner men som skriver det som jag känner innerst inne men inte är konstnärlig nog att själv sätta ord på. Det finns de som jag skrattade mig igenom gymnasiet med och som gör mig förbannat glad i hela kroppen när de hör av sig. De finns dem som gör kalmar begripligt fast sången om kalmar är obegriplig (-Varför kommer du alltid in på kvastsången fast det aldrig är relevant? Det framstår som att hela ditt liv kretsar kring den sången, Britta, sluta med det. -Men jag förstår den ju verkligen inte och det är ändå ingen som läser min blogg, Britta. -Britta sluta med schizofreni inom paranteser, det är konstigt, Britta -Lite kanske, men det är ändå ingen som läser min blogg, Britta) .

Och alla andra med. Människor är faktiskt en bra uppfinning.

Och aldrig berättar man för dem hur bäst de är och hur förfärligt glad jag är över min turlighet.

Men det är jag. Glad fast det inte syns och turlig som en riktigt turlig en.

För att vi har så givande konversationer förstås

britta säger:
har du fått tag på nån sovsäck?
Eva säger:
nej tyvärr
britta säger:
säg sovsäck ssäg sovsäck
britta säger:
jag fixar sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
`sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
säg sovsäck
Eva säger:
sovsäck
Eva säger:
haha
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
jag har blivit tjock

Det blir så bra då.

Inte igen. Det var längesen jag hade den där känslan. Den där känslan som jag inte vet namnet på för att jag inte ens vet om den finns. Hungrig men proppmätt. Trött men vidvaken. Sorgsen fast glad. Uttråkad, upprymd, rastlös och nöjd. Jag gnäller, fast jag inte har nåt att gnälla på. Behöver nåt, men vet inte vad så jag får väl testa mig fram. Ett till parti alfapet, en hoppande böna eller kanske ett värmeljus med vaniljdoft. Eller så behöver jag gräva ett stort hål och sedan täcka igen det igen eller klättra i ett träd eller köra bil jättefort kanske. Eller gnälla lite helt enkelt.
Nu kom jag på namnet.

Galen.

Jag vaknade och hade aldrig sovit på riktigt och drack en halvljummen kopp Sommerfields Simply Value snabbkaffe och sminkade mig med en trasig spegelskärva. Det luktade vattenpipa på gatan jag gick längs med på väg till tunnelbanan som jag tog varje dag när jag skulle till jobbet fast det gick snabbare att promenera och fast jag inte hade råd med mat. Men jag älskade ju Please mind the gap between the train and the platform. Och så tjut tjut tjut. Och när tunnelbanepunden var slut så gick jag längs Park Lane och det var vår och sådär kyligt men soligt och Kaiser Chiefs som sjöng Oh my God I can't believe it, I've never been this far away from home i mitt ena öra, för den andra hörluren var trasig, och jag fick springa varannat steg och gå varannat och var ändå alltid exakt två minuter sen till jobbet. Och på jobbet luktade det rök, öl och mögel. Och jag älskade den puben, det var som att jobba på en cirkus. Nån fick sparken, nån hade hånglat med nån eller nåns bror eller både nån och nåns bror och nån fick sina skor utkastade genom fönstret. Nån hade skaffat en ny kille som var 40 år äldre än henne,  några började slåss med varann mitt under ett skift och nån hade fem bröstvårtor. Någon satte sin fulla assistent manager i mathissen, jag blev störtförtjust över att hitta honom full och få utföra det där experimentet som jag drömt om i alla de månaderna. Nån kom ut ur garderoben och nån var stenfull efter att ha varit på The Church innan skiftet. Och nån dag satt Tom Yorke från Radiohead där, hög som ett hus och drack whisky med vatten ville gifta sig och sen skilja sig. Jag tror inte det var nån komplimang men jag älskade det för jag älskade hur konstigt mitt liv var. Och jag åt chips and gravy varje dag och jag blev lite lönnfet och affärsmän sa one for you as well och man lade kvittona i en hög och räknade ut hur många glas Gallo Turnin Leaf Rosé man fick svepa under städningen efter skiftets slut. Sen dansade vi och bråkade om ingenting och sedan skrattade vi åt att vi bråkade om ingenting och vissa kvällar gick jag hem och så kokade jag 8p simply value nudlar och fattade aldrig vilken sida av den stora sängen som var min så ibland kanske jag la mig på nån som skrek till något argt på göteborska och jag kunde aldrig sluta skratta. Och andra kvällar sov jag hos mina aussietjejer på puben och sen på morgonen fick de smuggla ner mig och stack ketchupflaskor i händerna på mig och vi skickade ner en spion som skrek: Mark är på banken, Britta, GO! för de fick inte ha besök och jag sprang ner med mina ketchupflaskor och möttes av ett Vafan kommer du ifrån med ketchup, du jobbar inte idag. Och det fanns inget bra svar på det så jag skrattade och gick och lade mig på en bänk i Hyde Park vid Marble Arch och jag slutade aldrig skratta. Och en gång ville några londongangsters döda mig för det där hysteriska skrattet som jag en gång trodde var så charmigt. Och plötsligt fick vi lön och var inte vana med pengar så vi fann oss själva i Amsterdam. Och I Amsterdam blev Jane skjuten och jag bara skrattade och det var en annan historia, men som jag älskade hur skitigt det var i London, smutsiga heltäckningsmattor, rökinpyrda väggar, arga hotbrev med döskallar från eva, döda kackerlackor bakom tvättmaskinen och ooh den där tvättmasknen som kunde hoppa flera meter, rev sönder primarkklänningar och ibland höll kläder gisslan i flera dagar. Som jag älskade den tvättmaskinen. Den var en riktig free spirit, gjorde det den själv fann lämpligt utan att bry sig om vad en tvättmaskin borde göra. Och jag tror fan till och med att jag älskade husmusen Frans.

Och jag blev lite tjock men det gjorde inget för jag
älskade den rosa peruken av hela mitt hjärta.

Vi drack en latte och den var väl inte så god egentligen, men ändå den bästa latten jag druckit på länge. Den kändes bara så bra. I hela kroppen och överallt. Vi sa väl ingenting egentligen, inget som vi inte redan visste. Men det kändes så bra, så skönt. Det var som om allt det där jobbiga som bara har växt under alla åren som vi inte druckit kaffe tillsammans hade malts ned och tryckts ner i de där glasen och sen så stod dem där framför oss på borden och gick inte att ignorera längre. Så vi drack och drack och pratade och sen var kaffet slut och glasen bara stod där helt tomma på borden och det kändes så bra. Det var som att allt det jobbiga var uppdrucket och borta.

Och innan den där latten så gjorde jag allt för att undvika dig. Nu slog det mig att jag är rädd för att gå på samma fest som dig någon gång för jag kommer bara vilja sitta i en soffa bredvid dig och inte prata med någon annan. -Kom tillbaka M, skulle jag ropa om du lämnade soffan. -Fan vad du är läskig, skulle du ropa tillbaka.

Och jag har aldrig fattat vad det betyder. Det där med lördagskvasten. Men ändå sjunger jag med. Ibland undrar jag om det är någon som förstår den texten. Men alla sjunger ju och ser så jävla glada ut, och jag vill ju inte verka dum som inte ser logiken i sången. Så Kalmar är en kvastfri stad måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och söndag. Men på lördag, då jävlar blir det kvast. Det kanske är uppenbart för alla andra det där med kvasten. Eller kanske betyder sången inte nåt. Det kanske bara är en sammansättning av ord, typ som Champange Supernova med Oasis. Slowly walking down the hall, faster than a cannon ball, fast på svenska liksom. Jag vet inte. Så jag sjunger med och ser glad ut.

Jag åkte till Öland idag. Mitt första jobb som Secret Shopper. Jobbet var att vara en besvärlig kund som köper ett par skor och sedan lämnar tillbaka dem efter en timme. Och jag gick helt jävla lös. Jag vet inte vad som hände, jag bara passade på att dikta upp ett helt liv, levde in mig i en roll som jag varken hade blivit ombedd eller hade planerat att spela. Jag köpte skinnskor så hon inte skulle fatta att jag är vegetarian. Och det är jag ju inte heller idag. Jag är ju mitt alter ego som bor i Färjestaden precis vid busstationen tillsammans med min mamma som tjatar på att jag måste köpa nya skor för att jag får skavsår av mina och jag har sneda fötter men glömde min specialgjorda inläggssula hemma. Och mamma sa att jag måste köpa Ecco, för det är riktigt bra skor. Och jag vill ha ett par vårskor som inte är för våriga. Vad fan det nu betyder. Jag blev nästan rädd för mig själv som jag ljög, jag visste inte att jag hade så mycket fantasi inom mig, lögnerna bara flög fram innan jag han stoppa dem. Och jag hade lite bråttom när jag skulle gå, inte för att jag hade en buss att passa, nej jag måste skynda mig till träningen förklarade jag för den förstående kassörskan. Undrar vad jag tränar funderade jag när jag promenerade mot busstationen. Innebandy kanske. Undrar vad kassörskan tror att jag tränar. Basket, kom jag fram till att hon tror, jag är ju rätt lång. Eller så genomskådade hon mig, jag ser nog inte ut som en sån som tränar. Fast jag har i och för sig sprungit tre gånger den här veckan, men det handlar nog mer om anger management än om att vara en motionär. Fan vad dum jag måste se ut när jag är ute och springer fort som fan och hoppar över stenar och dansar runt och svänger med mina långa armarna när det kommer en bra låt.
Och oj, vad det här inlägget gick sin egen väg nu. Det skulle varken handla om sånger om att promenera sakta som en kanonboll eller om sånger om lördagskvastar. Inte heller om min nyfunna schizofreni eller om arga springturer i Norrlidens skogar. Det var något annat det skulle handla om.

Just det, om att vara liten i en liten stad som bara har kvastar på lördagar. För det har jag ju skrivit som rubrik. Just det, nu minns jag tanken.

När jag satt där på bussen efter att ha vinkat adjö åt mitt liv som innebandy/basketspelande färjestadsbo med ömma fötter och en tjatig moder så såg jag ett Kalmar från avstånd. Det krävdes att jag skulle se det för att jag skulle fatta det. Hur litet det är. Och hur litet mitt liv är där bland de tusentals lamporna som också de är så jävla små. Jag slogs av exakt samma känsla som jag slogs av när jag satt på planet som stuckit från Heathrow och såg de miljoner stadslamporna som jag tidigare hade älskat just för att de var miljoner. Och som jag kände då jag satt på Sydneyfärjan när den närmar sig Manly och jag insåg att min älskade stadsdel bara är en liten fläck.

Jag tänkte att om staden är så liten så kan inga problem som ryms i den vara särskilt stora. Och plötsligt började jag skratta där jag satt på 404an på ölandsbron bredvid en skittjock gubbe. Skrattade åt hur litet Kalmar ser ut och åt hur ännu mindre jag själv är. Och hur små alla andra är.

Och tänk om jag hade haft en liten tomte som hette Paul och som bodde under min säng och hoppade upp i min ficka och hängde med mig vart jag än gick under dagarna. Och tänk vad Paul idag hade blivit rädd och sprungit som fan efter att ha bevittnat mig grina åt ett samtal från en vän, döpa vännen till pusselbiten, dikta ihop ett helt liv för en skoförsäljare och sporadiskt brista ut skratt på 404an mitt på ölandsbron.

-Men Paul, kom tillbaka, hade jag ropat.
-Nej, du är läskig, hade han ropat tillbaka, innan han hade försvunnit bakom knuten av Konsum på LillaBullens Väg.

Man kan inte bygga pussel när en bit saknas. För några år sen tappade jag bort en väldigt viktig pusselibt. Men jag har inte brytt mig om den och jag har försökt bygga pussel iallafall. Det blir oftast rätt snyggt när jag bygger. Om man kisar eller halvblundar så kan man låtsas att pusslet är helt. En helt okej bild, lite trasigt i kanterna, men det duger. Det är därför man inte ska titta så noga. Man ska inte sluta halvblunda för då ser man hur jävla dumt det ser ut. För man hatar sitt pussel när man ser hur fel det blir med det där hålet mitt i.

När den saknade pusselbiten ringer och pratar om pussel utan att nämna ordet pussel, då är det svårt att fortsätta blunda.

Då slår det en att man aldrig berättat för den pusselbiten hur mycket den saknas.

Man får ont i ögonen av allt jävla kisandes.

Och jag åker hem till Boden i helgen.

Jag har kommit till en insikt som jag borde gjort för längejävlasen.
Varje dag har jag varit där, när jag egentligen är här. Drömmar, saknad, vilja och längtan kan varken flytta på tid eller värdsdelar, hur mycket man än vill det. De är bara känslor som man blir knäpp av. Det blir inte bra då. Så nu ska jag ska vara här när jag faktiskt är här och inte där. Där kan jag vara när jag är där. Inte här.
Så nu är jag här, här är jag! Hej, faktiskt.

Jag har också funnit ett nytt intresse. Att äta två middagar om dan. Jag är jättenöjd hittills.

                          Två middagar

Nånting med transportmedel gör mig fruktansvärt sentimental.

Jag sitter på X2000 någonstans mellan Stockholm och Alvesta. Jag har hamnat i första klass, för att SJ tror att jag ska bli arg för att de är försenade annars. Jag hade inte blivit arg. Men hur ska de veta det.
En man som har försökt klä sig vardagsfint med skjorta under v-ringad tröja sitter på andra sidan och tittar konstigt på mig när jag äter 8 ostmackor. Jag tittar konstigt tillbaka. Han fattar visst inte hur hungrig jag är. Annars hade han väl inte tittat på mig sådär konstigt.
Jag smsar mamma att jag känner mig konstig. Varför då? skriver hon tillbaka. Jag svarar inte. Om jag vetat varför jag kände mig konstig så hade jag väl antagligen inte känt mig konstig.
Jag tar upp laptopen och ska skriva en filmanalys. Mitt batteri räcker bara till en timme, det är därför jag inte börjat skriva tidigare. Så är det. Jag ska bara börja med att titta på den filmen du skickade till min födelsedag. En gång kan jag titta, blir ju så glad av att se ditt konstiga ansikte. Jag glömmer att jag sitter på ett tåg, och därmed blir skitsentimental. Plötsligt tar batteriet på datorn slut, I en nostalgisk dimma satte jag visst filmen på repeat och bara försvann en hel timme in i den där världen jag en gång levde i. Bugger. Så fånigt, jag måste skärpa mig, det här är inte okej. Sentimentalitet är löjligt. Jag drämmer bestämt igen laptopen och ser mig omkring,  fast besluten att hitta något annat att tänka på. Min blick dras till ett tidningsställ snett framför mig. Och jag blir skitförbannad över vad jag ser. "Ta ditt ex" står det med retsamma stora vita bokstäver på en resetidning . Resetidningen måste skämta. "Ta ditt ex".  Alla dessa jävla tecken. Av ren instinkt reser jag mig upp och går med arga steg fram och vänder på tidningen. Den vardagsfina mannen tittar ännu konstigare på mig. Men han fattar ju inte. Han fattar inte att jag hade tagit mitt ex om det inte vore för den där indiska jävla oceanen och alla andra idiotiska hav och länder mellan oss. Han fattar inte hur jobbigt det är och så sitter han där och dömer mig med sina jävla pastellfärgade skjorta och fintröja i 100 procent kashmir. Den vardagsfina mannen är uppenbarligen dum i huvet.


Den här bilden har inget med den vardagsfina mannen att göra. Men den dyker ändå upp om man googlar "Ta ditt ex".

Jag hade en gång en kompis som hette Rafael. Han var brasiliansk, tyckte om att spela munspel och satte verkligen allt  på hakan. Allt! Han hade testat alla grejer i sitt rum förklarade han en gång för mig.
 -First I try something, then I put it away and think that's ok, then I try something else, then that's ok, maybe a book, that's ok, then something else, that's ok.

Jag tror det var på min avskedsfest. En onsdag på Steyne var det iallafall. Det var det alltid. Jag och mitt ex Josh står och bråkar och önskar varandra ond bråd död eller liknande. Plötsligt börjar Josh fnissa. Men sluta fnissa, ryter jag. Men titta på Rafael då! Jag vänder mig om och börjar också fnissa. Rafael står och chillar med en stol på hakan. Jag och Josh har glömt vad vi bråkar om.
Och jag känner mig så jävla lycklig.




Detta är inte min kompis. Det är nån annan kille.

Vi sammanfattar året som gick, du och jag. På facebook förstås, du bor ju så jävla långt bort. Eller egentligen är det väl jag som bor långt bort. Du säger att 2008 var året du åkte in på sjukhuset sex gånger, blev tagen av polisen och tvingades sluta med forsränning. Du säger att alla motgångar inte spelar någon roll  för att du kommer alltid minnas 2008 som året då vi träffades. Jag tänker för mig själv att 2008 var året då jag såg världen, träffade underbara människor och kom in på den utbildningen jag alltid velat gå. Men alla framgångar tycks obetydliga, jag kommer alltid minnas 2008 som året jag träffade, och lämnade, dig. Jag tänker att du förstört mitt år. Förändrat mig. Jag trivdes ju som cyniker. Men efter tre veckor med dig och sju månader utan dig inser jag mjuknat, vilket jag hatar. Jag håller på att bli en sådan som jag lovat mig själv att aldrig bli. Det skrämmer mig. Och allt är ditt och de där tre jävla veckors fel.
Ska 2009 bli året då jag tar mitt förnuft till fånga och glömmer dig? Eller året då jag korsar världen för en hårig jävla hippie?

Vem ska vinna kriget inom mig, cynikern eller romantikern?