brittafranboden

Vi sammanfattar året som gick, du och jag. På facebook förstås, du bor ju så jävla långt bort. Eller egentligen är det väl jag som bor långt bort. Du säger att 2008 var året du åkte in på sjukhuset sex gånger, blev tagen av polisen och tvingades sluta med forsränning. Du säger att alla motgångar inte spelar någon roll  för att du kommer alltid minnas 2008 som året då vi träffades. Jag tänker för mig själv att 2008 var året då jag såg världen, träffade underbara människor och kom in på den utbildningen jag alltid velat gå. Men alla framgångar tycks obetydliga, jag kommer alltid minnas 2008 som året jag träffade, och lämnade, dig. Jag tänker att du förstört mitt år. Förändrat mig. Jag trivdes ju som cyniker. Men efter tre veckor med dig och sju månader utan dig inser jag mjuknat, vilket jag hatar. Jag håller på att bli en sådan som jag lovat mig själv att aldrig bli. Det skrämmer mig. Och allt är ditt och de där tre jävla veckors fel.
Ska 2009 bli året då jag tar mitt förnuft till fånga och glömmer dig? Eller året då jag korsar världen för en hårig jävla hippie?

Vem ska vinna kriget inom mig, cynikern eller romantikern?