brittafranboden

Jag har någon form av bakfylleångest då alla mina pinsamma minnen och egenskaper bara bubblar upp inom mig. Jag tänker skriva om dem på blogg.se nu. Varför vet jag inte.

Om jag är ovän med mig själv så lyssnar jag på What Katie did och låtsas att jag är Kate Moss och att Pete Doherty har skrivit den till mig. Då blir det bra igen.

Jag brukar säga snälla saker till folk för att jag vill att de ska säga snälla saker tillbaka.

Jag grinade en gång åt ett Sex and the city avsnitt då Charlotte och Harry hade diarré tillsammans. Jag tyckte det var det romantiskaste jag någonsin sett.

När jag får en ny finne brukar jag stimulera den så den blir så stor som möjligt.

Jag har hånglat med en kille som ser ut som Borat för att jag tyckte det skulle vara en kul grej.

Jag brukar springa till havet och stå och kisa mot Ölandsbron och låtsas att det är Sydney Harbour Bridge.

Jag ska bli journalist och kan nästan inga svåra ord.

Om jag hade haft en skrytsam granne så hade jag klippt tånaglarna med kökssaxen som hämnd för hans skryt. Tur att jag inte har en skrytsam granne då. Verkligen tur.

Jag tycker synd om de fula tomaterna som ingen vill köpa på Konsum.

Jag romantiserar drogmissbruk och fängelsen.

En gång fickringde jag min au pair mamma när jag satt och skrek att hon var en idiot.

Min blogg har typ fem läsare om dan.

I lågstadiet gillade jag Backstreet Boys i smyg men lyssnade på Millencollin för jag trodde det var coolt.

Jag tycker att Willy Wonka är jättesexig.

Jag brukar smsa mamma om jag äter något nyttigt, för att jag vill att hon ska säga att jag är duktig.

Jag älskar kaotiska situationer och brukar missa bussen för dramatikens skull.

Om jag tappar mat på golvet så äter jag upp den ändå om ingen ser.

Jag börjar gråta om nån är arg på mig.

Jag låtsas att jag tycker det är coolt att heta Britta, men när jag presenterar mig för nytt folk brukar jag mumla mitt namn jätteotydligt och hoppas att de tyckte jag sa Petra.

Jag blir arg på tjejer som inte gillar öl.

Jag bloggar för att det är billigare än terapi.

Den här listan är obehaglig.

Nu måste jag lyssna på What Katie did.

Jag har kommit till en insikt som jag borde gjort för längejävlasen.
Varje dag har jag varit där, när jag egentligen är här. Drömmar, saknad, vilja och längtan kan varken flytta på tid eller värdsdelar, hur mycket man än vill det. De är bara känslor som man blir knäpp av. Det blir inte bra då. Så nu ska jag ska vara här när jag faktiskt är här och inte där. Där kan jag vara när jag är där. Inte här.
Så nu är jag här, här är jag! Hej, faktiskt.

Jag har också funnit ett nytt intresse. Att äta två middagar om dan. Jag är jättenöjd hittills.

                          Två middagar

Varför klagar dumjävla norrländska idioter i småland på att det saknas en 50-öring till bussen, medans andra folk bombas, svälter och dör i aids? It's a sick world. Norrlänningen borde skämmas. Fy på dig, norrlänningen.

Varför saknas det alltid exakt en femtioöring till bussen?

Nånting med transportmedel gör mig fruktansvärt sentimental.

Jag sitter på X2000 någonstans mellan Stockholm och Alvesta. Jag har hamnat i första klass, för att SJ tror att jag ska bli arg för att de är försenade annars. Jag hade inte blivit arg. Men hur ska de veta det.
En man som har försökt klä sig vardagsfint med skjorta under v-ringad tröja sitter på andra sidan och tittar konstigt på mig när jag äter 8 ostmackor. Jag tittar konstigt tillbaka. Han fattar visst inte hur hungrig jag är. Annars hade han väl inte tittat på mig sådär konstigt.
Jag smsar mamma att jag känner mig konstig. Varför då? skriver hon tillbaka. Jag svarar inte. Om jag vetat varför jag kände mig konstig så hade jag väl antagligen inte känt mig konstig.
Jag tar upp laptopen och ska skriva en filmanalys. Mitt batteri räcker bara till en timme, det är därför jag inte börjat skriva tidigare. Så är det. Jag ska bara börja med att titta på den filmen du skickade till min födelsedag. En gång kan jag titta, blir ju så glad av att se ditt konstiga ansikte. Jag glömmer att jag sitter på ett tåg, och därmed blir skitsentimental. Plötsligt tar batteriet på datorn slut, I en nostalgisk dimma satte jag visst filmen på repeat och bara försvann en hel timme in i den där världen jag en gång levde i. Bugger. Så fånigt, jag måste skärpa mig, det här är inte okej. Sentimentalitet är löjligt. Jag drämmer bestämt igen laptopen och ser mig omkring,  fast besluten att hitta något annat att tänka på. Min blick dras till ett tidningsställ snett framför mig. Och jag blir skitförbannad över vad jag ser. "Ta ditt ex" står det med retsamma stora vita bokstäver på en resetidning . Resetidningen måste skämta. "Ta ditt ex".  Alla dessa jävla tecken. Av ren instinkt reser jag mig upp och går med arga steg fram och vänder på tidningen. Den vardagsfina mannen tittar ännu konstigare på mig. Men han fattar ju inte. Han fattar inte att jag hade tagit mitt ex om det inte vore för den där indiska jävla oceanen och alla andra idiotiska hav och länder mellan oss. Han fattar inte hur jobbigt det är och så sitter han där och dömer mig med sina jävla pastellfärgade skjorta och fintröja i 100 procent kashmir. Den vardagsfina mannen är uppenbarligen dum i huvet.


Den här bilden har inget med den vardagsfina mannen att göra. Men den dyker ändå upp om man googlar "Ta ditt ex".

Jag hade en gång en kompis som hette Rafael. Han var brasiliansk, tyckte om att spela munspel och satte verkligen allt  på hakan. Allt! Han hade testat alla grejer i sitt rum förklarade han en gång för mig.
 -First I try something, then I put it away and think that's ok, then I try something else, then that's ok, maybe a book, that's ok, then something else, that's ok.

Jag tror det var på min avskedsfest. En onsdag på Steyne var det iallafall. Det var det alltid. Jag och mitt ex Josh står och bråkar och önskar varandra ond bråd död eller liknande. Plötsligt börjar Josh fnissa. Men sluta fnissa, ryter jag. Men titta på Rafael då! Jag vänder mig om och börjar också fnissa. Rafael står och chillar med en stol på hakan. Jag och Josh har glömt vad vi bråkar om.
Och jag känner mig så jävla lycklig.




Detta är inte min kompis. Det är nån annan kille.

Minst ett par gånger i veckan vaknar jag i panikångest och köttsvettningar. Jag drömmer att jag äter salami. Jag fattar aldrig varför jag gör det och varje gång är det nån som talar om för mig att den här gången är det ingen dröm, du äter verkligen salami. Och jag har ingen anledning att göra det. Jag tycker att det är äckligt och jag känner at jag gör fel när jag gör det. Men ändå gör jag det. Och alltid är det salami. Varför?

Det är premissen i dagens film om mitt liv. Huvudkonflikten är huvudkaraktärens svårigheter för multitasking.

Dramatiken inleds av att telefonen ringer

E: Jag kan inte hålla mig på maaaaattaaaaaan!!
Jag: Hej Estelle!
E: Ja, men jag kan ju inte hålla mig på maaaaaattaaaaaaaan!!
Jag: Jag kan inte heller hålla mig på maaaaaaattaaaaaaan!!
(En jättesnygg kille med getskägg kollar på mig som om jag är dum i huvet)
E: Nee
(Pinsam tystnad. Vi inser båda att det inte finns någon logisk fortsättning på den här konversationen)
Jag : Kan mormor hålla sig på mattan?
E (som uppenbarligen känner att nivån på samtalet börjar bli sjukt låg): Vad gör du Britta?
Jag: Jag handlar mat!
E: Du handlar makaroner, Britta.
Jag: (Plötsligt jättestressad av situationen) Nej, jag handlar grönsaker. Jag ska baka en chokladkaka. (En totalt ologisk lögn. Det är inte lätt att koncentrera sig på att tala sanning samtidigt som man ska lägga mat i korgen)
E: (köper det inte) Nej, du handlar makaroner.
Jag: Ja, jag handlar makaroner.
E: Britta... rockbaaaand!!!
Jag: Rockbaaaand!!!
E: Rockbaaaaand!!
Jag: Rockbaaaaaand!!
E: London!
Jag: (låtsas fatta allt) Jahaaaa..
E:  London!
Jag: London?
E: Nej, London!
Jag: London?
E: Ja. London.
(Ännu en pinsam tystnad. Jag kommer aldrig på vad det är normalt att prata med 3-åringar om)
Jag: Ehhmm.. har du lekt något idag då?
E: (mindre imponerad av min comeback) Hejdå.
Klick.

Kassörskan: (som för övrigt har den sjukaste dialekten ever) Hallå!! Du glömde din zucchini.
Jag: Just det, min zucchini. Tack.

Jag går hem och googlar zucchini och funderar på när jag ska ha tid att äta 15 rödlökar.




Zucchini

Ja, jag menar, du gillar ju fula killar BB. Jag replikerar så fint och stolt att ursäkta mig om inte jag är ytlig då. Och jag myser åt hur jävla mogen jag låter. Idag kom jag  dock plötsligt till en mindre tjusig insikt. Jag satt och tittade på Australien-bilder och började sakta men säkert se ett samband. Jag är inte alls så jävla djup som jag trodde, jag gillar bara konstigt hår. Så pass ytligt. Du som bor på andra sida jorden har ju faktiskt rödlätta dreads. Det är ett väldigt konstigt hår att ha. Och när jag tänker efter så har ju han som jag kunde svära på sköt blixtar i ögonen på mig för att han var så vacker, en svart jävla tuppkam. Sådan konstig frisyr. Och han, den engelska hoben (som sitter och översättningsredskapar detta just nu och tar åt sig för att jag kallar honom för hob), han har verkligen det största afrot jag nånsin sett. Att ha afro utan anledning är bara underligt. Kom för en tid sen på mig själv med att tänka (efter hemligt antal jägerbombs, but still): "Jätterött hår! Men så konstigt! Men så trevligt!". -Hej kompis, vilket konstigt hår du har!  vill jag alltid utbrista om jag ser någon med lång svart man på bussen. Men jag biter mig alltid i läppen när jag inser att man ses som obehaglig om man pratar med folk på bussen i Sverige. Veckans beroende heter ratemymullet.com. Jag börjar bli orolig för hur det här håller på att utvecklas...

   -Det är konstigt hår jag vill ha!

Dagens tanke. Egentligen är vi ju bara myror. Ja,  jag vet vi är ju människor. Men ändå myror. Så inget spelar ju nån roll egentligen. Jag gillar dagens tanke.

we must blend into the choir; sing as static with the whole
we must memorize nine numbers and deny we have a soul
and in this endless race for property and privilege to be won
we must run, we must run, we must run

vemharmestpengarvemärsnyggastvemärsmalastvemharmestfacebookvännervemhardyrastkläder
vemärkändastvemärframgångsrikastvemharflestbloggbesökarevemharsnyggastpojkvän/flickvän
vemblirbrunastpåchartersemesterntillayianapavemärlyckligastvemärtrendigastvemtränarmest
vemärduktigastvemharbästbetygvemärstarkastvemkanmestvemvetmestvemärbästvemvinner
???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jag tävlade som fan, allt skulle jag vinna.

Nu känner jag mig bara trött. Trött och äcklad.

Vi sammanfattar året som gick, du och jag. På facebook förstås, du bor ju så jävla långt bort. Eller egentligen är det väl jag som bor långt bort. Du säger att 2008 var året du åkte in på sjukhuset sex gånger, blev tagen av polisen och tvingades sluta med forsränning. Du säger att alla motgångar inte spelar någon roll  för att du kommer alltid minnas 2008 som året då vi träffades. Jag tänker för mig själv att 2008 var året då jag såg världen, träffade underbara människor och kom in på den utbildningen jag alltid velat gå. Men alla framgångar tycks obetydliga, jag kommer alltid minnas 2008 som året jag träffade, och lämnade, dig. Jag tänker att du förstört mitt år. Förändrat mig. Jag trivdes ju som cyniker. Men efter tre veckor med dig och sju månader utan dig inser jag mjuknat, vilket jag hatar. Jag håller på att bli en sådan som jag lovat mig själv att aldrig bli. Det skrämmer mig. Och allt är ditt och de där tre jävla veckors fel.
Ska 2009 bli året då jag tar mitt förnuft till fånga och glömmer dig? Eller året då jag korsar världen för en hårig jävla hippie?

Vem ska vinna kriget inom mig, cynikern eller romantikern?