brittafranboden

Jag brukade tro på spöken, men inte på kärlek. Sen hände du och jag började tänka om angående kärlek och sen hände Kalmar och ett ensligt rum och jag bestämde mig för att tänka om angående spöken. Det blev för läskigt helt enkelt. Men i natt kom jag på hur det måste ligga till. Finns spöken, så finns kärlek. Antingen så existerar bara sånt vi ser, eller så lever vi i en värld full av spöken och kärlek. Om det finns något eller inte det vet jag fortfarande inte. Men finns det ena så finns det andra och jag skriker som en lämmel om laban står och knackar på min axel i natt. Och jag tror jag har feber, för jag svettas och gör ologiska kopplingar.

Ett jätteläskigt spöke

Jag har haft lite sömnproblem senaste av den härliga anledningen att jag ligger och vrider och vänder på mig och har dåliga låtar i hjärnan. Det har varit många plågsamma I kissed a girl and I liked it nätter förra veckan och det finns inte många låtar som gör mig så olycklig som I kissed a girl and I liked it så det är inte bra. Idag har jag varit vaken men ändå haft något skitoväntat i hjärnan. Look at me I'm Sandra Dee har jag gått runt och nynnat, vilket har varit oerhört frustrerande eftersom det är den enda meningen jag kan dra mig till minnes från min greaseattack där i tredjeklass nån gång. Jag fattade inte varför och det gjorde mig helt jävla ARG, men sen smög min inre bakisfilosof fram och plötsligt kändes allt glasklart. Jag är ju för fan Sandra Dee, fast tvärtom. Idag har nämligen varit en sån dag där jag har suttit och tittat ut genom fönstret som i en film och undrat vad jag pysslar med egentligen. Med mitt liv och med allt. Jag insåg att jag behöver en makeover. En inre makeover alltså för om jag hade haft råd att klippa mig och köpa nya kläder så skulle jag ha gjort nåt annat för pengarna än att klippa mig och köpa nya kläder. Eller just det, det är kanske sånt nya präktiga Britta ska lägga pengar på. Min makeover går alltså ut på att jag ska bli lugn och fin, precis som look at me I'm Sandra Dee. Lugn och fin och präktig och en sån där tjej som går och plockar eller jag vet inte vad man gör när man är lugn och fin och präktig egentligen. Men typ såna grejer antar jag. Jag invigde mitt nya Olivia Newton-Johnliv med att spela alfapet på internet och jag saknar redan mitt gamla jag lite men jag ska kämpa. En lugn och fin och präktig kämpe ska jag beskriva mig som nästa gång nån ber mig att sammanfatta mig själv i tre ord. Det tror jag aldrig nån har bett mig, när jag tänker efter. Och det är inte tre ord heller när jag tänker efter. Men ni fattar. Eller så gör ni inte det.


Och ja, jag brukade skolka från photoshop lektionerna

.

Varför klagar dumjävla norrländska idioter i småland på att det saknas en 50-öring till bussen, medans andra folk bombas, svälter och dör i aids? It's a sick world. Norrlänningen borde skämmas. Fy på dig, norrlänningen.

Varför saknas det alltid exakt en femtioöring till bussen?

Dagens tanke. Egentligen är vi ju bara myror. Ja,  jag vet vi är ju människor. Men ändå myror. Så inget spelar ju nån roll egentligen. Jag gillar dagens tanke.

När jag blir stor vill jag bli som han i Almost Famous. Då han, när turnén är slut,  vaknar några timmar innan deadline, panikslagen och bakfull, i ett badkar fullt med post-its. Fåntratt, tänker ni, du kommer få skriva om Agdas jättestora jordgubbe i Norrbottenkuriren. Men jag måste få drömma. Och jag drömmer om ett badkar fullt med post-its.

Spontanresor till fjärran länder, överkonsumtion av det mesta som går att konsumera och en allmänt nonchalant jag-förtjänar-det-jag-som-pluggar livsstil har lett till att jag, för första gången på personligtrekordlänge, inte har några korvören kvar. Detta insåg jag då jag seriöst övervägde att laga mina halvt sul-lösa skor med tuggat tuggummi. Jag blev förskräckt och lite deprimerad när jag kom på mig själv med tanken. Men som tur är så har jag  ett hemligt vapen speciellt tillägnat finanskritiska tillfällen.  Minnet av Tasmanien. Min överlevnadsstrategi blir att i drömmarnas värld göra en mental resa tillbaka till Hobart, Tasmanien. När jag sedan slår upp ögonen och rycks tillbaka till nutid kan jag känna mig som den tätaste kvinnan i världen för att jag (om jag skramlar) har råd med att både äta och sova varje dag samt att dricka en flaska illasmakande vin en gång i veckan. Det hade jag inte råd med i Hobart. Då åt jag känguru som jag hittat på free food hyllan, betalade hyran med körkortet och de bedjande ögonen och drömde trånande, längtansfulla drömmar om att äta äpplen.
Tack Tasmanien för att du lärde mig att se lyxet i en vanlig jävla morot.

Varför blir det så, att man blir mer filosofbenägen än någonsin när man är på bakfyllan?
Jag har tänkt på drömmar nästan hela dan, de timmar som jag inte har spenderat just.. drömmandes...
"En dröm om något annat". Rubriken på Hannas artikel om mig ifrågasattes på seminariet (det där seminariet som jag skrattade mig igenom, skrattade så jag grät åt min egen värdelöshet). Varför satte du en sån klychig rubrik, Hanna? frågar vår lilla fröken. Hanna skrattar. Hon vet inte. Så plötsligt säger nån: "Men Britta kanske lever i en dröm?". Bara sådär i förbifarten. Och jag blir helt fixerad. Skrattar lite stelt. Men får en klump i halsen och kan sen inte släppa kommentaren. Jag går hem och kokar kaffe. Britta lever i en dröm. Facebookar lite halvhjärtat. Britta lever i en dröm. Försöker dammsuga bort tanken... Britta..lever..i...en...dröm. Och jag vet att anledningen att jag inte kan släppa de orden är för att jag vet innerst inne att det är sant. Kanske är jag nån slags vuxenautistisk eller så är jag bara konstig. Men en dröm lever jag nog i och det har jag nog alltid gjort. Jag var väl i tre-fyra års åldern när systern skrev en hel följetong av böcker med namnet "Brittas egen värld". Brittas egen värld nr 9, vet jag att jag läst ganska nyss. Den var bra. Jag går alltid vilse för jag glömmer att jag är ute och går. Det går nästan inte en sekund utan att jag fantiserar om att vara någon annanstans. Jag filosoferar om mitt egna drömmande när jag borde vara ute och hitta ett intervjuoffer till artikeln som ska vara klar i morgon. Igår sov jag hela dan och drömde sådär mycket och konstigt som man bara gör på bakfyllan. Vaknade åtta och undrade varför jag drömt om tvillingarna, det brukar jag ju inte göra. Jag frågar chokladkalendern vilket datum det är. De fyller ju år för fan, svarar chokladkalendern. Jag smsar och får tillbaka ett sms om att jag är världens bästa barnvakt vilket gör min dag. Tack drömmen. Det kanske inte är något fel med att vara en drömmare ändå? Jag trivs ju med att  fantisera mig bort när vardagen blir för vardaglig, det är oftast drömmarna som gör att jag överlever de katastrofala situationerna som jag så ofta lyckas försätta mig i. Britta lever i en dröm. Det låter så negativt på något vis. Men jag trivs i drömmen. Jag mår bra i min lilla bubbla och om det känns bra så varför ska det då vara fel? Men jag blir lite småstel av skräck när jag filosoferar vidare; Kommer jag nån gång tvingas vakna upp, och vad väntar då? Vad händer när bubblan spricker?