brittafranboden

Spontanresor till fjärran länder, överkonsumtion av det mesta som går att konsumera och en allmänt nonchalant jag-förtjänar-det-jag-som-pluggar livsstil har lett till att jag, för första gången på personligtrekordlänge, inte har några korvören kvar. Detta insåg jag då jag seriöst övervägde att laga mina halvt sul-lösa skor med tuggat tuggummi. Jag blev förskräckt och lite deprimerad när jag kom på mig själv med tanken. Men som tur är så har jag  ett hemligt vapen speciellt tillägnat finanskritiska tillfällen.  Minnet av Tasmanien. Min överlevnadsstrategi blir att i drömmarnas värld göra en mental resa tillbaka till Hobart, Tasmanien. När jag sedan slår upp ögonen och rycks tillbaka till nutid kan jag känna mig som den tätaste kvinnan i världen för att jag (om jag skramlar) har råd med att både äta och sova varje dag samt att dricka en flaska illasmakande vin en gång i veckan. Det hade jag inte råd med i Hobart. Då åt jag känguru som jag hittat på free food hyllan, betalade hyran med körkortet och de bedjande ögonen och drömde trånande, längtansfulla drömmar om att äta äpplen.
Tack Tasmanien för att du lärde mig att se lyxet i en vanlig jävla morot.