brittafranboden

För att vi har så givande konversationer förstås

britta säger:
har du fått tag på nån sovsäck?
Eva säger:
nej tyvärr
britta säger:
säg sovsäck ssäg sovsäck
britta säger:
jag fixar sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
`sovsäck
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
säg sovsäck
Eva säger:
sovsäck
Eva säger:
haha
britta säger:
sovsäck
Eva säger:
jag har blivit tjock

Det blir så bra då.

Jag har nu upptäckt marinerad kronärtskocka och allting känns plötsligt helt rätt. Jag har äntligen hittat det jag saknade i mitt liv. Min själ mår bra nu.

Kärlek till en grönsak

1.       Put your iTunes/Napster/Zune Player/WinAmp/etc on shuffle.
  For each question, press the next button to get your answer.
  YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS

        

        Jag vet men va fan ska jag annars underhålla mig med.

 

 

       IF SOMEONE SAYS "IS THIS OKAY" YOU SAY?
Unstookie titled

WHAT WOULD BEST DESCRIBE YOUR PERSONALITY?
Yes

WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL?
Make a plan to love me

HOW DO YOU FEEL TODAY?
She’s electric

WHAT IS YOUR LIFES PURPOSE?
Side of the road

WHAT IS YOUR MOTTO?
If the brakeman turns my way

WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU?
What became of the likely lads

WHAT DO YOU THINK OF YOUR PARENTS?
Middleman

WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN?
I Wish

WHAT IS 2+2?
Lost art of murder

WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND?
Up in the sky

WHAT DO YOU THINK OF THE PERSON YOU LIKE?
Violet hill

WHAT IS YOUR LIFE STORY?
UnBilo titled

WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP?
How soon is now

WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE?
French dog blues

WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU?
Columbia

WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING?
Strawberry swing

WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL?
last post on bugle

WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST?
The girl in the dirty shirt

WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS?
The ha ha wall

WHATS THE WORST THING THAT COULD HAPPEN?
Hello

HOW WILL YOU DIE?
The escapist

WHAT IS THE ONE THING YOU REGRET?
Bigmouth strikes again

WHAT MAKES YOU LAUGH?
It’s getting better (Man!)

WHAT MAKES YOU CRY?
Mentira…

WILL YOU EVER GET MARRIED?
Soldier on

WHAT SCARES YOU THE MOST?
The man who would be king

DOES ANYONE LIKE YOU?
All around the world

IF YOU COULD GO BACK IN TIME, WHAT WOULD YOU CHANGE?
You talk

WHAT HURTS RIGHT NOW?
Sad song

WHAT WILL YOU POST THIS AS?
Minha Galera

 

Först blev jag orolig för mitt life purpose Side of the road, men jag beslutade mig för att koppla det till backpacking, inte till prostitution. Då kändes det bättre. Och undrar vem den där kungen jag är så rädd för är. Kanske Carl Gustav eller kung Aslan.

 Om jag tror på iTunes lekar, betyder det att jag måste tro på spöken och kärlek också?

Jag tror det.

Jag brukade tro på spöken, men inte på kärlek. Sen hände du och jag började tänka om angående kärlek och sen hände Kalmar och ett ensligt rum och jag bestämde mig för att tänka om angående spöken. Det blev för läskigt helt enkelt. Men i natt kom jag på hur det måste ligga till. Finns spöken, så finns kärlek. Antingen så existerar bara sånt vi ser, eller så lever vi i en värld full av spöken och kärlek. Om det finns något eller inte det vet jag fortfarande inte. Men finns det ena så finns det andra och jag skriker som en lämmel om laban står och knackar på min axel i natt. Och jag tror jag har feber, för jag svettas och gör ologiska kopplingar.

Ett jätteläskigt spöke

Inte igen. Det var längesen jag hade den där känslan. Den där känslan som jag inte vet namnet på för att jag inte ens vet om den finns. Hungrig men proppmätt. Trött men vidvaken. Sorgsen fast glad. Uttråkad, upprymd, rastlös och nöjd. Jag gnäller, fast jag inte har nåt att gnälla på. Behöver nåt, men vet inte vad så jag får väl testa mig fram. Ett till parti alfapet, en hoppande böna eller kanske ett värmeljus med vaniljdoft. Eller så behöver jag gräva ett stort hål och sedan täcka igen det igen eller klättra i ett träd eller köra bil jättefort kanske. Eller gnälla lite helt enkelt.
Nu kom jag på namnet.

Galen.

Jag vaknade och hade aldrig sovit på riktigt och drack en halvljummen kopp Sommerfields Simply Value snabbkaffe och sminkade mig med en trasig spegelskärva. Det luktade vattenpipa på gatan jag gick längs med på väg till tunnelbanan som jag tog varje dag när jag skulle till jobbet fast det gick snabbare att promenera och fast jag inte hade råd med mat. Men jag älskade ju Please mind the gap between the train and the platform. Och så tjut tjut tjut. Och när tunnelbanepunden var slut så gick jag längs Park Lane och det var vår och sådär kyligt men soligt och Kaiser Chiefs som sjöng Oh my God I can't believe it, I've never been this far away from home i mitt ena öra, för den andra hörluren var trasig, och jag fick springa varannat steg och gå varannat och var ändå alltid exakt två minuter sen till jobbet. Och på jobbet luktade det rök, öl och mögel. Och jag älskade den puben, det var som att jobba på en cirkus. Nån fick sparken, nån hade hånglat med nån eller nåns bror eller både nån och nåns bror och nån fick sina skor utkastade genom fönstret. Nån hade skaffat en ny kille som var 40 år äldre än henne,  några började slåss med varann mitt under ett skift och nån hade fem bröstvårtor. Någon satte sin fulla assistent manager i mathissen, jag blev störtförtjust över att hitta honom full och få utföra det där experimentet som jag drömt om i alla de månaderna. Nån kom ut ur garderoben och nån var stenfull efter att ha varit på The Church innan skiftet. Och nån dag satt Tom Yorke från Radiohead där, hög som ett hus och drack whisky med vatten ville gifta sig och sen skilja sig. Jag tror inte det var nån komplimang men jag älskade det för jag älskade hur konstigt mitt liv var. Och jag åt chips and gravy varje dag och jag blev lite lönnfet och affärsmän sa one for you as well och man lade kvittona i en hög och räknade ut hur många glas Gallo Turnin Leaf Rosé man fick svepa under städningen efter skiftets slut. Sen dansade vi och bråkade om ingenting och sedan skrattade vi åt att vi bråkade om ingenting och vissa kvällar gick jag hem och så kokade jag 8p simply value nudlar och fattade aldrig vilken sida av den stora sängen som var min så ibland kanske jag la mig på nån som skrek till något argt på göteborska och jag kunde aldrig sluta skratta. Och andra kvällar sov jag hos mina aussietjejer på puben och sen på morgonen fick de smuggla ner mig och stack ketchupflaskor i händerna på mig och vi skickade ner en spion som skrek: Mark är på banken, Britta, GO! för de fick inte ha besök och jag sprang ner med mina ketchupflaskor och möttes av ett Vafan kommer du ifrån med ketchup, du jobbar inte idag. Och det fanns inget bra svar på det så jag skrattade och gick och lade mig på en bänk i Hyde Park vid Marble Arch och jag slutade aldrig skratta. Och en gång ville några londongangsters döda mig för det där hysteriska skrattet som jag en gång trodde var så charmigt. Och plötsligt fick vi lön och var inte vana med pengar så vi fann oss själva i Amsterdam. Och I Amsterdam blev Jane skjuten och jag bara skrattade och det var en annan historia, men som jag älskade hur skitigt det var i London, smutsiga heltäckningsmattor, rökinpyrda väggar, arga hotbrev med döskallar från eva, döda kackerlackor bakom tvättmaskinen och ooh den där tvättmasknen som kunde hoppa flera meter, rev sönder primarkklänningar och ibland höll kläder gisslan i flera dagar. Som jag älskade den tvättmaskinen. Den var en riktig free spirit, gjorde det den själv fann lämpligt utan att bry sig om vad en tvättmaskin borde göra. Och jag tror fan till och med att jag älskade husmusen Frans.

Och jag blev lite tjock men det gjorde inget för jag
älskade den rosa peruken av hela mitt hjärta.

Det går lite tungt nu. Jag kom på en sak som jag kan göra för att fördriva tiden med mitt nya liv. Baka bröd. Jag hade fel. Jag kan inte baka bröd. Det är någonting med recept som jag har stora problem med. Ungefär som när jag gick i lekis och började grina när fröken försökte säga åt mig hur jag skulle hålla saxen. De flesta växte väl ur det där, men jag har fortfarande problem med att bli tillsagd vad jag ska göra, då gör jag tvärtom för att protestera. Det är så förhållandet mellan mig och recept funkar, först tar jag fram dem och kollar på dem, sen skiter jag i dem ändå för varför ska de bestämma över min matlagning, i mitt kök råder det anarki! Vadå att brödet ska jäsa, vad är det för skitsnack och bakplåtspapper kostar pengar vi kladdar på brödet direkt på gallret istället och det går väl ändå fortare om man sätter ugnen på 275 istället för 225 grader? Och ändå ville jag brista ut i gråt när jag tog ut mina hamburgerbröd (varför jag skulle göra hamburgerbröd av alla bröd, det vet jag förstås inte) som var små stenhårda bleka degklumpar med ett svart skal på och vägde ett kilo styck och jag fick ägna en timme åt att försöka bända bort dem från gallret med en kniv . Jag drämde gallret i diskbänken och min första instinkt var att kasta in handduken på det nya livet och hålla mig till saker jag är bra på. Kanske elda upp lite inredning. Men nu har jag lugnat ner mig och ska dricka lite örtté fast jag vill ha kaffe. Vilken kämpe.

Hamburgerbröd

Jag har haft lite sömnproblem senaste av den härliga anledningen att jag ligger och vrider och vänder på mig och har dåliga låtar i hjärnan. Det har varit många plågsamma I kissed a girl and I liked it nätter förra veckan och det finns inte många låtar som gör mig så olycklig som I kissed a girl and I liked it så det är inte bra. Idag har jag varit vaken men ändå haft något skitoväntat i hjärnan. Look at me I'm Sandra Dee har jag gått runt och nynnat, vilket har varit oerhört frustrerande eftersom det är den enda meningen jag kan dra mig till minnes från min greaseattack där i tredjeklass nån gång. Jag fattade inte varför och det gjorde mig helt jävla ARG, men sen smög min inre bakisfilosof fram och plötsligt kändes allt glasklart. Jag är ju för fan Sandra Dee, fast tvärtom. Idag har nämligen varit en sån dag där jag har suttit och tittat ut genom fönstret som i en film och undrat vad jag pysslar med egentligen. Med mitt liv och med allt. Jag insåg att jag behöver en makeover. En inre makeover alltså för om jag hade haft råd att klippa mig och köpa nya kläder så skulle jag ha gjort nåt annat för pengarna än att klippa mig och köpa nya kläder. Eller just det, det är kanske sånt nya präktiga Britta ska lägga pengar på. Min makeover går alltså ut på att jag ska bli lugn och fin, precis som look at me I'm Sandra Dee. Lugn och fin och präktig och en sån där tjej som går och plockar eller jag vet inte vad man gör när man är lugn och fin och präktig egentligen. Men typ såna grejer antar jag. Jag invigde mitt nya Olivia Newton-Johnliv med att spela alfapet på internet och jag saknar redan mitt gamla jag lite men jag ska kämpa. En lugn och fin och präktig kämpe ska jag beskriva mig som nästa gång nån ber mig att sammanfatta mig själv i tre ord. Det tror jag aldrig nån har bett mig, när jag tänker efter. Och det är inte tre ord heller när jag tänker efter. Men ni fattar. Eller så gör ni inte det.


Och ja, jag brukade skolka från photoshop lektionerna

.

Vi drack en latte och den var väl inte så god egentligen, men ändå den bästa latten jag druckit på länge. Den kändes bara så bra. I hela kroppen och överallt. Vi sa väl ingenting egentligen, inget som vi inte redan visste. Men det kändes så bra, så skönt. Det var som om allt det där jobbiga som bara har växt under alla åren som vi inte druckit kaffe tillsammans hade malts ned och tryckts ner i de där glasen och sen så stod dem där framför oss på borden och gick inte att ignorera längre. Så vi drack och drack och pratade och sen var kaffet slut och glasen bara stod där helt tomma på borden och det kändes så bra. Det var som att allt det jobbiga var uppdrucket och borta.

Och innan den där latten så gjorde jag allt för att undvika dig. Nu slog det mig att jag är rädd för att gå på samma fest som dig någon gång för jag kommer bara vilja sitta i en soffa bredvid dig och inte prata med någon annan. -Kom tillbaka M, skulle jag ropa om du lämnade soffan. -Fan vad du är läskig, skulle du ropa tillbaka.

Och jag har aldrig fattat vad det betyder. Det där med lördagskvasten. Men ändå sjunger jag med. Ibland undrar jag om det är någon som förstår den texten. Men alla sjunger ju och ser så jävla glada ut, och jag vill ju inte verka dum som inte ser logiken i sången. Så Kalmar är en kvastfri stad måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och söndag. Men på lördag, då jävlar blir det kvast. Det kanske är uppenbart för alla andra det där med kvasten. Eller kanske betyder sången inte nåt. Det kanske bara är en sammansättning av ord, typ som Champange Supernova med Oasis. Slowly walking down the hall, faster than a cannon ball, fast på svenska liksom. Jag vet inte. Så jag sjunger med och ser glad ut.

Jag åkte till Öland idag. Mitt första jobb som Secret Shopper. Jobbet var att vara en besvärlig kund som köper ett par skor och sedan lämnar tillbaka dem efter en timme. Och jag gick helt jävla lös. Jag vet inte vad som hände, jag bara passade på att dikta upp ett helt liv, levde in mig i en roll som jag varken hade blivit ombedd eller hade planerat att spela. Jag köpte skinnskor så hon inte skulle fatta att jag är vegetarian. Och det är jag ju inte heller idag. Jag är ju mitt alter ego som bor i Färjestaden precis vid busstationen tillsammans med min mamma som tjatar på att jag måste köpa nya skor för att jag får skavsår av mina och jag har sneda fötter men glömde min specialgjorda inläggssula hemma. Och mamma sa att jag måste köpa Ecco, för det är riktigt bra skor. Och jag vill ha ett par vårskor som inte är för våriga. Vad fan det nu betyder. Jag blev nästan rädd för mig själv som jag ljög, jag visste inte att jag hade så mycket fantasi inom mig, lögnerna bara flög fram innan jag han stoppa dem. Och jag hade lite bråttom när jag skulle gå, inte för att jag hade en buss att passa, nej jag måste skynda mig till träningen förklarade jag för den förstående kassörskan. Undrar vad jag tränar funderade jag när jag promenerade mot busstationen. Innebandy kanske. Undrar vad kassörskan tror att jag tränar. Basket, kom jag fram till att hon tror, jag är ju rätt lång. Eller så genomskådade hon mig, jag ser nog inte ut som en sån som tränar. Fast jag har i och för sig sprungit tre gånger den här veckan, men det handlar nog mer om anger management än om att vara en motionär. Fan vad dum jag måste se ut när jag är ute och springer fort som fan och hoppar över stenar och dansar runt och svänger med mina långa armarna när det kommer en bra låt.
Och oj, vad det här inlägget gick sin egen väg nu. Det skulle varken handla om sånger om att promenera sakta som en kanonboll eller om sånger om lördagskvastar. Inte heller om min nyfunna schizofreni eller om arga springturer i Norrlidens skogar. Det var något annat det skulle handla om.

Just det, om att vara liten i en liten stad som bara har kvastar på lördagar. För det har jag ju skrivit som rubrik. Just det, nu minns jag tanken.

När jag satt där på bussen efter att ha vinkat adjö åt mitt liv som innebandy/basketspelande färjestadsbo med ömma fötter och en tjatig moder så såg jag ett Kalmar från avstånd. Det krävdes att jag skulle se det för att jag skulle fatta det. Hur litet det är. Och hur litet mitt liv är där bland de tusentals lamporna som också de är så jävla små. Jag slogs av exakt samma känsla som jag slogs av när jag satt på planet som stuckit från Heathrow och såg de miljoner stadslamporna som jag tidigare hade älskat just för att de var miljoner. Och som jag kände då jag satt på Sydneyfärjan när den närmar sig Manly och jag insåg att min älskade stadsdel bara är en liten fläck.

Jag tänkte att om staden är så liten så kan inga problem som ryms i den vara särskilt stora. Och plötsligt började jag skratta där jag satt på 404an på ölandsbron bredvid en skittjock gubbe. Skrattade åt hur litet Kalmar ser ut och åt hur ännu mindre jag själv är. Och hur små alla andra är.

Och tänk om jag hade haft en liten tomte som hette Paul och som bodde under min säng och hoppade upp i min ficka och hängde med mig vart jag än gick under dagarna. Och tänk vad Paul idag hade blivit rädd och sprungit som fan efter att ha bevittnat mig grina åt ett samtal från en vän, döpa vännen till pusselbiten, dikta ihop ett helt liv för en skoförsäljare och sporadiskt brista ut skratt på 404an mitt på ölandsbron.

-Men Paul, kom tillbaka, hade jag ropat.
-Nej, du är läskig, hade han ropat tillbaka, innan han hade försvunnit bakom knuten av Konsum på LillaBullens Väg.

Man kan inte bygga pussel när en bit saknas. För några år sen tappade jag bort en väldigt viktig pusselibt. Men jag har inte brytt mig om den och jag har försökt bygga pussel iallafall. Det blir oftast rätt snyggt när jag bygger. Om man kisar eller halvblundar så kan man låtsas att pusslet är helt. En helt okej bild, lite trasigt i kanterna, men det duger. Det är därför man inte ska titta så noga. Man ska inte sluta halvblunda för då ser man hur jävla dumt det ser ut. För man hatar sitt pussel när man ser hur fel det blir med det där hålet mitt i.

När den saknade pusselbiten ringer och pratar om pussel utan att nämna ordet pussel, då är det svårt att fortsätta blunda.

Då slår det en att man aldrig berättat för den pusselbiten hur mycket den saknas.

Man får ont i ögonen av allt jävla kisandes.

Och jag åker hem till Boden i helgen.