brittafranboden

Jag vaknade och hade aldrig sovit på riktigt och drack en halvljummen kopp Sommerfields Simply Value snabbkaffe och sminkade mig med en trasig spegelskärva. Det luktade vattenpipa på gatan jag gick längs med på väg till tunnelbanan som jag tog varje dag när jag skulle till jobbet fast det gick snabbare att promenera och fast jag inte hade råd med mat. Men jag älskade ju Please mind the gap between the train and the platform. Och så tjut tjut tjut. Och när tunnelbanepunden var slut så gick jag längs Park Lane och det var vår och sådär kyligt men soligt och Kaiser Chiefs som sjöng Oh my God I can't believe it, I've never been this far away from home i mitt ena öra, för den andra hörluren var trasig, och jag fick springa varannat steg och gå varannat och var ändå alltid exakt två minuter sen till jobbet. Och på jobbet luktade det rök, öl och mögel. Och jag älskade den puben, det var som att jobba på en cirkus. Nån fick sparken, nån hade hånglat med nån eller nåns bror eller både nån och nåns bror och nån fick sina skor utkastade genom fönstret. Nån hade skaffat en ny kille som var 40 år äldre än henne,  några började slåss med varann mitt under ett skift och nån hade fem bröstvårtor. Någon satte sin fulla assistent manager i mathissen, jag blev störtförtjust över att hitta honom full och få utföra det där experimentet som jag drömt om i alla de månaderna. Nån kom ut ur garderoben och nån var stenfull efter att ha varit på The Church innan skiftet. Och nån dag satt Tom Yorke från Radiohead där, hög som ett hus och drack whisky med vatten ville gifta sig och sen skilja sig. Jag tror inte det var nån komplimang men jag älskade det för jag älskade hur konstigt mitt liv var. Och jag åt chips and gravy varje dag och jag blev lite lönnfet och affärsmän sa one for you as well och man lade kvittona i en hög och räknade ut hur många glas Gallo Turnin Leaf Rosé man fick svepa under städningen efter skiftets slut. Sen dansade vi och bråkade om ingenting och sedan skrattade vi åt att vi bråkade om ingenting och vissa kvällar gick jag hem och så kokade jag 8p simply value nudlar och fattade aldrig vilken sida av den stora sängen som var min så ibland kanske jag la mig på nån som skrek till något argt på göteborska och jag kunde aldrig sluta skratta. Och andra kvällar sov jag hos mina aussietjejer på puben och sen på morgonen fick de smuggla ner mig och stack ketchupflaskor i händerna på mig och vi skickade ner en spion som skrek: Mark är på banken, Britta, GO! för de fick inte ha besök och jag sprang ner med mina ketchupflaskor och möttes av ett Vafan kommer du ifrån med ketchup, du jobbar inte idag. Och det fanns inget bra svar på det så jag skrattade och gick och lade mig på en bänk i Hyde Park vid Marble Arch och jag slutade aldrig skratta. Och en gång ville några londongangsters döda mig för det där hysteriska skrattet som jag en gång trodde var så charmigt. Och plötsligt fick vi lön och var inte vana med pengar så vi fann oss själva i Amsterdam. Och I Amsterdam blev Jane skjuten och jag bara skrattade och det var en annan historia, men som jag älskade hur skitigt det var i London, smutsiga heltäckningsmattor, rökinpyrda väggar, arga hotbrev med döskallar från eva, döda kackerlackor bakom tvättmaskinen och ooh den där tvättmasknen som kunde hoppa flera meter, rev sönder primarkklänningar och ibland höll kläder gisslan i flera dagar. Som jag älskade den tvättmaskinen. Den var en riktig free spirit, gjorde det den själv fann lämpligt utan att bry sig om vad en tvättmaskin borde göra. Och jag tror fan till och med att jag älskade husmusen Frans.

Och jag blev lite tjock men det gjorde inget för jag
älskade den rosa peruken av hela mitt hjärta.