Om att vara liten i en liten stad som bara har kvastar på lördagar.
Och jag har aldrig fattat vad det betyder. Det där med lördagskvasten. Men ändå sjunger jag med. Ibland undrar jag om det är någon som förstår den texten. Men alla sjunger ju och ser så jävla glada ut, och jag vill ju inte verka dum som inte ser logiken i sången. Så Kalmar är en kvastfri stad måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och söndag. Men på lördag, då jävlar blir det kvast. Det kanske är uppenbart för alla andra det där med kvasten. Eller kanske betyder sången inte nåt. Det kanske bara är en sammansättning av ord, typ som Champange Supernova med Oasis. Slowly walking down the hall, faster than a cannon ball, fast på svenska liksom. Jag vet inte. Så jag sjunger med och ser glad ut.
Jag åkte till Öland idag. Mitt första jobb som Secret Shopper. Jobbet var att vara en besvärlig kund som köper ett par skor och sedan lämnar tillbaka dem efter en timme. Och jag gick helt jävla lös. Jag vet inte vad som hände, jag bara passade på att dikta upp ett helt liv, levde in mig i en roll som jag varken hade blivit ombedd eller hade planerat att spela. Jag köpte skinnskor så hon inte skulle fatta att jag är vegetarian. Och det är jag ju inte heller idag. Jag är ju mitt alter ego som bor i Färjestaden precis vid busstationen tillsammans med min mamma som tjatar på att jag måste köpa nya skor för att jag får skavsår av mina och jag har sneda fötter men glömde min specialgjorda inläggssula hemma. Och mamma sa att jag måste köpa Ecco, för det är riktigt bra skor. Och jag vill ha ett par vårskor som inte är för våriga. Vad fan det nu betyder. Jag blev nästan rädd för mig själv som jag ljög, jag visste inte att jag hade så mycket fantasi inom mig, lögnerna bara flög fram innan jag han stoppa dem. Och jag hade lite bråttom när jag skulle gå, inte för att jag hade en buss att passa, nej jag måste skynda mig till träningen förklarade jag för den förstående kassörskan. Undrar vad jag tränar funderade jag när jag promenerade mot busstationen. Innebandy kanske. Undrar vad kassörskan tror att jag tränar. Basket, kom jag fram till att hon tror, jag är ju rätt lång. Eller så genomskådade hon mig, jag ser nog inte ut som en sån som tränar. Fast jag har i och för sig sprungit tre gånger den här veckan, men det handlar nog mer om anger management än om att vara en motionär. Fan vad dum jag måste se ut när jag är ute och springer fort som fan och hoppar över stenar och dansar runt och svänger med mina långa armarna när det kommer en bra låt.
Och oj, vad det här inlägget gick sin egen väg nu. Det skulle varken handla om sånger om att promenera sakta som en kanonboll eller om sånger om lördagskvastar. Inte heller om min nyfunna schizofreni eller om arga springturer i Norrlidens skogar. Det var något annat det skulle handla om.
Just det, om att vara liten i en liten stad som bara har kvastar på lördagar. För det har jag ju skrivit som rubrik. Just det, nu minns jag tanken.
När jag satt där på bussen efter att ha vinkat adjö åt mitt liv som innebandy/basketspelande färjestadsbo med ömma fötter och en tjatig moder så såg jag ett Kalmar från avstånd. Det krävdes att jag skulle se det för att jag skulle fatta det. Hur litet det är. Och hur litet mitt liv är där bland de tusentals lamporna som också de är så jävla små. Jag slogs av exakt samma känsla som jag slogs av när jag satt på planet som stuckit från Heathrow och såg de miljoner stadslamporna som jag tidigare hade älskat just för att de var miljoner. Och som jag kände då jag satt på Sydneyfärjan när den närmar sig Manly och jag insåg att min älskade stadsdel bara är en liten fläck.
Jag tänkte att om staden är så liten så kan inga problem som ryms i den vara särskilt stora. Och plötsligt började jag skratta där jag satt på 404an på ölandsbron bredvid en skittjock gubbe. Skrattade åt hur litet Kalmar ser ut och åt hur ännu mindre jag själv är. Och hur små alla andra är.
Och tänk om jag hade haft en liten tomte som hette Paul och som bodde under min säng och hoppade upp i min ficka och hängde med mig vart jag än gick under dagarna. Och tänk vad Paul idag hade blivit rädd och sprungit som fan efter att ha bevittnat mig grina åt ett samtal från en vän, döpa vännen till pusselbiten, dikta ihop ett helt liv för en skoförsäljare och sporadiskt brista ut skratt på 404an mitt på ölandsbron.
-Men Paul, kom tillbaka, hade jag ropat.
-Nej, du är läskig, hade han ropat tillbaka, innan han hade försvunnit bakom knuten av Konsum på LillaBullens Väg.
Jag åkte till Öland idag. Mitt första jobb som Secret Shopper. Jobbet var att vara en besvärlig kund som köper ett par skor och sedan lämnar tillbaka dem efter en timme. Och jag gick helt jävla lös. Jag vet inte vad som hände, jag bara passade på att dikta upp ett helt liv, levde in mig i en roll som jag varken hade blivit ombedd eller hade planerat att spela. Jag köpte skinnskor så hon inte skulle fatta att jag är vegetarian. Och det är jag ju inte heller idag. Jag är ju mitt alter ego som bor i Färjestaden precis vid busstationen tillsammans med min mamma som tjatar på att jag måste köpa nya skor för att jag får skavsår av mina och jag har sneda fötter men glömde min specialgjorda inläggssula hemma. Och mamma sa att jag måste köpa Ecco, för det är riktigt bra skor. Och jag vill ha ett par vårskor som inte är för våriga. Vad fan det nu betyder. Jag blev nästan rädd för mig själv som jag ljög, jag visste inte att jag hade så mycket fantasi inom mig, lögnerna bara flög fram innan jag han stoppa dem. Och jag hade lite bråttom när jag skulle gå, inte för att jag hade en buss att passa, nej jag måste skynda mig till träningen förklarade jag för den förstående kassörskan. Undrar vad jag tränar funderade jag när jag promenerade mot busstationen. Innebandy kanske. Undrar vad kassörskan tror att jag tränar. Basket, kom jag fram till att hon tror, jag är ju rätt lång. Eller så genomskådade hon mig, jag ser nog inte ut som en sån som tränar. Fast jag har i och för sig sprungit tre gånger den här veckan, men det handlar nog mer om anger management än om att vara en motionär. Fan vad dum jag måste se ut när jag är ute och springer fort som fan och hoppar över stenar och dansar runt och svänger med mina långa armarna när det kommer en bra låt.
Och oj, vad det här inlägget gick sin egen väg nu. Det skulle varken handla om sånger om att promenera sakta som en kanonboll eller om sånger om lördagskvastar. Inte heller om min nyfunna schizofreni eller om arga springturer i Norrlidens skogar. Det var något annat det skulle handla om.
Just det, om att vara liten i en liten stad som bara har kvastar på lördagar. För det har jag ju skrivit som rubrik. Just det, nu minns jag tanken.
När jag satt där på bussen efter att ha vinkat adjö åt mitt liv som innebandy/basketspelande färjestadsbo med ömma fötter och en tjatig moder så såg jag ett Kalmar från avstånd. Det krävdes att jag skulle se det för att jag skulle fatta det. Hur litet det är. Och hur litet mitt liv är där bland de tusentals lamporna som också de är så jävla små. Jag slogs av exakt samma känsla som jag slogs av när jag satt på planet som stuckit från Heathrow och såg de miljoner stadslamporna som jag tidigare hade älskat just för att de var miljoner. Och som jag kände då jag satt på Sydneyfärjan när den närmar sig Manly och jag insåg att min älskade stadsdel bara är en liten fläck.
Jag tänkte att om staden är så liten så kan inga problem som ryms i den vara särskilt stora. Och plötsligt började jag skratta där jag satt på 404an på ölandsbron bredvid en skittjock gubbe. Skrattade åt hur litet Kalmar ser ut och åt hur ännu mindre jag själv är. Och hur små alla andra är.
Och tänk om jag hade haft en liten tomte som hette Paul och som bodde under min säng och hoppade upp i min ficka och hängde med mig vart jag än gick under dagarna. Och tänk vad Paul idag hade blivit rädd och sprungit som fan efter att ha bevittnat mig grina åt ett samtal från en vän, döpa vännen till pusselbiten, dikta ihop ett helt liv för en skoförsäljare och sporadiskt brista ut skratt på 404an mitt på ölandsbron.
-Men Paul, kom tillbaka, hade jag ropat.
-Nej, du är läskig, hade han ropat tillbaka, innan han hade försvunnit bakom knuten av Konsum på LillaBullens Väg.
Kommentarer
Trackback
