Försvinn ur mitt liv du fattar ju ingenting din vardagsfina jävla idiot
Nånting med transportmedel gör mig fruktansvärt sentimental.
Jag sitter på X2000 någonstans mellan Stockholm och Alvesta. Jag har hamnat i första klass, för att SJ tror att jag ska bli arg för att de är försenade annars. Jag hade inte blivit arg. Men hur ska de veta det.
En man som har försökt klä sig vardagsfint med skjorta under v-ringad tröja sitter på andra sidan och tittar konstigt på mig när jag äter 8 ostmackor. Jag tittar konstigt tillbaka. Han fattar visst inte hur hungrig jag är. Annars hade han väl inte tittat på mig sådär konstigt.
Jag smsar mamma att jag känner mig konstig. Varför då? skriver hon tillbaka. Jag svarar inte. Om jag vetat varför jag kände mig konstig så hade jag väl antagligen inte känt mig konstig.
Jag tar upp laptopen och ska skriva en filmanalys. Mitt batteri räcker bara till en timme, det är därför jag inte börjat skriva tidigare. Så är det. Jag ska bara börja med att titta på den filmen du skickade till min födelsedag. En gång kan jag titta, blir ju så glad av att se ditt konstiga ansikte. Jag glömmer att jag sitter på ett tåg, och därmed blir skitsentimental. Plötsligt tar batteriet på datorn slut, I en nostalgisk dimma satte jag visst filmen på repeat och bara försvann en hel timme in i den där världen jag en gång levde i. Bugger. Så fånigt, jag måste skärpa mig, det här är inte okej. Sentimentalitet är löjligt. Jag drämmer bestämt igen laptopen och ser mig omkring, fast besluten att hitta något annat att tänka på. Min blick dras till ett tidningsställ snett framför mig. Och jag blir skitförbannad över vad jag ser. "Ta ditt ex" står det med retsamma stora vita bokstäver på en resetidning . Resetidningen måste skämta. "Ta ditt ex". Alla dessa jävla tecken. Av ren instinkt reser jag mig upp och går med arga steg fram och vänder på tidningen. Den vardagsfina mannen tittar ännu konstigare på mig. Men han fattar ju inte. Han fattar inte att jag hade tagit mitt ex om det inte vore för den där indiska jävla oceanen och alla andra idiotiska hav och länder mellan oss. Han fattar inte hur jobbigt det är och så sitter han där och dömer mig med sina jävla pastellfärgade skjorta och fintröja i 100 procent kashmir. Den vardagsfina mannen är uppenbarligen dum i huvet.
Den här bilden har inget med den vardagsfina mannen att göra. Men den dyker ändå upp om man googlar "Ta ditt ex".
Jag sitter på X2000 någonstans mellan Stockholm och Alvesta. Jag har hamnat i första klass, för att SJ tror att jag ska bli arg för att de är försenade annars. Jag hade inte blivit arg. Men hur ska de veta det.
En man som har försökt klä sig vardagsfint med skjorta under v-ringad tröja sitter på andra sidan och tittar konstigt på mig när jag äter 8 ostmackor. Jag tittar konstigt tillbaka. Han fattar visst inte hur hungrig jag är. Annars hade han väl inte tittat på mig sådär konstigt.
Jag smsar mamma att jag känner mig konstig. Varför då? skriver hon tillbaka. Jag svarar inte. Om jag vetat varför jag kände mig konstig så hade jag väl antagligen inte känt mig konstig.
Jag tar upp laptopen och ska skriva en filmanalys. Mitt batteri räcker bara till en timme, det är därför jag inte börjat skriva tidigare. Så är det. Jag ska bara börja med att titta på den filmen du skickade till min födelsedag. En gång kan jag titta, blir ju så glad av att se ditt konstiga ansikte. Jag glömmer att jag sitter på ett tåg, och därmed blir skitsentimental. Plötsligt tar batteriet på datorn slut, I en nostalgisk dimma satte jag visst filmen på repeat och bara försvann en hel timme in i den där världen jag en gång levde i. Bugger. Så fånigt, jag måste skärpa mig, det här är inte okej. Sentimentalitet är löjligt. Jag drämmer bestämt igen laptopen och ser mig omkring, fast besluten att hitta något annat att tänka på. Min blick dras till ett tidningsställ snett framför mig. Och jag blir skitförbannad över vad jag ser. "Ta ditt ex" står det med retsamma stora vita bokstäver på en resetidning . Resetidningen måste skämta. "Ta ditt ex". Alla dessa jävla tecken. Av ren instinkt reser jag mig upp och går med arga steg fram och vänder på tidningen. Den vardagsfina mannen tittar ännu konstigare på mig. Men han fattar ju inte. Han fattar inte att jag hade tagit mitt ex om det inte vore för den där indiska jävla oceanen och alla andra idiotiska hav och länder mellan oss. Han fattar inte hur jobbigt det är och så sitter han där och dömer mig med sina jävla pastellfärgade skjorta och fintröja i 100 procent kashmir. Den vardagsfina mannen är uppenbarligen dum i huvet.
Den här bilden har inget med den vardagsfina mannen att göra. Men den dyker ändå upp om man googlar "Ta ditt ex". Kommentarer
Trackback
