Vad gör jag här egentligen?
I find a map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from here to where you'd be
It's only finger-lengths that I see
I touch the place
Where I'd find your face
My fingers in creases of distant dark places
I hang my coat up in the first bar
There is no peace that I've found so far
The laughter penetrates my silence
As drunken men find flaws in science
Their words mostly noises
Ghosts with just voices
Your words in my memory
Are like music to me
I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
After I have traveled so far
We'd set the fire to the third bar
We'd share each other like an island
Until exhausted, close our eyelids
And dreaming, pick up from
The last place we left off
Your soft skin is weeping
A joy you can't keep in
I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
And miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
Kanske är jag dum i huvudet...
Over rivers, farms, and state lines
The distance from here to where you'd be
It's only finger-lengths that I see
I touch the place
Where I'd find your face
My fingers in creases of distant dark places
I hang my coat up in the first bar
There is no peace that I've found so far
The laughter penetrates my silence
As drunken men find flaws in science
Their words mostly noises
Ghosts with just voices
Your words in my memory
Are like music to me
I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
After I have traveled so far
We'd set the fire to the third bar
We'd share each other like an island
Until exhausted, close our eyelids
And dreaming, pick up from
The last place we left off
Your soft skin is weeping
A joy you can't keep in
I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
And miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
Kanske är jag dum i huvudet...
När längtan blir en livsstil
Varför måste du döda mig?
Vi vet ju båda att vi inte passar ihop. Vi vet båda att vi inte kommer enda up tillsammans, du finns inte med i mina framtidsplaner, inte ens på ett litet hörn. Vårt förhållande är en bluff. Vi känner varandra för bra för att det ska var spännande. Din förutsägbarhet får mig att må illa. Jag spenderar mina dagar längtandes, drömmandes om något annat, något som inte är du. Och ändå stannar jag hos dig. Jag vet inte vad det är, kanske lättja, eller kanske är det tvärtom målmedvetenhet. Vetskapen att om jag biter ihop och nöjer mig med dig nu, så väntar något bättre om några år. Kanske uppskattar jag dig inte lika mycket som du förtjänar. Du ger mig trygghet, men jag vill inte ha den . Den där jävla tryggheten äcklar mig, den kväver mig och gör mig sinnesjuk. Jag vet att du är bra för mig. Och jag önskar så att jag kunde uppskatta det där bra och trygga. Men du är bara så förbannat tråkig. Jag klarar vardagen med dig, jag älskar den inte, men hatar den inte heller. Mina känslor för dig är för ljumma för att kallas kärlek eller hat. Jag står ut. Oftast. Men då och då, oftare och oftare har det blivit, kan jag inte ta det där tråkiga längre, med jämna mellanrum får jag psykbryt och tvingas lämna dig för något annat, något bättre, något mer spännande. Och du finns alltid här när jag kommer tillbaka till dig. Du väntar troget och tålmodigt på mig och ändå kan jag inte få mig själv till att ge dig den uppskattningen du förtjänar. Istället vantrivs jag med dig mer och mer för varje gång jag upplever den där kicken av att lämna dig. Klyftan mellan oss bara ökar, och skillnadena mellan oss blir så mycket mer påtagliga när jag påminns om allt det där som jag missar.
Och varje dag drömmer jag mig bort. Varje dag drömmer jag om något annat.
Sverige
Vi vet ju båda att vi inte passar ihop. Vi vet båda att vi inte kommer enda up tillsammans, du finns inte med i mina framtidsplaner, inte ens på ett litet hörn. Vårt förhållande är en bluff. Vi känner varandra för bra för att det ska var spännande. Din förutsägbarhet får mig att må illa. Jag spenderar mina dagar längtandes, drömmandes om något annat, något som inte är du. Och ändå stannar jag hos dig. Jag vet inte vad det är, kanske lättja, eller kanske är det tvärtom målmedvetenhet. Vetskapen att om jag biter ihop och nöjer mig med dig nu, så väntar något bättre om några år. Kanske uppskattar jag dig inte lika mycket som du förtjänar. Du ger mig trygghet, men jag vill inte ha den . Den där jävla tryggheten äcklar mig, den kväver mig och gör mig sinnesjuk. Jag vet att du är bra för mig. Och jag önskar så att jag kunde uppskatta det där bra och trygga. Men du är bara så förbannat tråkig. Jag klarar vardagen med dig, jag älskar den inte, men hatar den inte heller. Mina känslor för dig är för ljumma för att kallas kärlek eller hat. Jag står ut. Oftast. Men då och då, oftare och oftare har det blivit, kan jag inte ta det där tråkiga längre, med jämna mellanrum får jag psykbryt och tvingas lämna dig för något annat, något bättre, något mer spännande. Och du finns alltid här när jag kommer tillbaka till dig. Du väntar troget och tålmodigt på mig och ändå kan jag inte få mig själv till att ge dig den uppskattningen du förtjänar. Istället vantrivs jag med dig mer och mer för varje gång jag upplever den där kicken av att lämna dig. Klyftan mellan oss bara ökar, och skillnadena mellan oss blir så mycket mer påtagliga när jag påminns om allt det där som jag missar.
Och varje dag drömmer jag mig bort. Varje dag drömmer jag om något annat.
Sverige
Jag hatar att du alltid får mig att le.
Jag ligger i sängen mitt i natten och försöker sova. Jag är arg. Arg på allt. Datorn står som vanligt placerad på fåtöljfotstödet en meter från sängen. Kanske lite undermedvetet tänker jag att du kanske dyker upp. Du där. Klockan är ju nästan ett på natten, så det börjar väl bli lunchtid hos dig. Men samtidigt vill jag inte prata med dig. Jag är arg och jag vill vara arg. Jag vill inte le och jag vill framförallt inte att du ska få mig att le. Äh, jag sover istället, en arg sömn. Knock. Vad var det? New message from Lee! Jag ignorerar den röda pratbubblan. Vänder mig om, jag är för arg. Knock. 2 new messages from Lee! Fan vad svag jag är. Jag ger efter, men bara lite, jag kan väl säga hej men du ska fan inte få mig att le. Jag vill vara arg! Jag skriver hej och sedan något argt. Jag hatar dig ju för att du är där och jag är här. Jag är arg på dig för att du är du. Jag envisas med att behålla min ilska när du skriver att du saknar mig. Jaha, det är väl ditt problem, jag saknar inte dig iallafall. Du är ful. Ful och dum och inte det minsta underbar. Jag saknar inte dig! Du säger att du vill att jag ska vara glad, inte shitty. Men jag kanske inte vill vara glad, speciellt inte på grund av dig! Och även om jag hade velat så finns det inget som kan göra mig glad just nu. Jag är arg, arg, arg. Du säger att du önskar du vore här. Scenariot flaxar förbi i huvudet innan jag hunnit stoppa mig själv. Nej!! Jag skulle ju inte!! Försent. Jag orkar inte längre. Jag ler. Fan. Jag erkänner det där hemska. Att inget hade gjort mig lyckligare. Hur fan gör du, varför kan jag inte få ljuga för dig? En timme senare somnar jag med ett leende på läpparna och den där varma känslan i kroppen. Den där känslan som jag inte visste fanns innan jag träffade dig. Jag hatar den känslan och jag hatar dig för att du alltid får mig att le. Damn you.
