brittafranboden

Jag ligger i sängen mitt i natten och försöker sova. Jag är arg. Arg på allt. Datorn står som vanligt placerad på fåtöljfotstödet en meter från sängen. Kanske lite undermedvetet tänker jag att du kanske dyker upp. Du där. Klockan är ju nästan ett på natten, så det börjar väl bli lunchtid hos dig. Men samtidigt vill jag inte prata med dig. Jag är arg och jag vill vara arg. Jag vill inte le och jag vill framförallt inte att du ska få mig att le. Äh, jag sover istället, en arg sömn. Knock. Vad var det? New message from Lee! Jag ignorerar den röda pratbubblan. Vänder mig om, jag är för arg. Knock. 2 new messages from Lee! Fan vad svag jag är. Jag ger efter, men bara lite, jag kan väl säga hej men du ska fan inte få mig att le. Jag vill vara arg! Jag skriver hej och sedan något argt. Jag hatar dig ju för att du är där och jag är här. Jag är arg på dig för att du är du. Jag envisas med att behålla min ilska när du skriver att du saknar mig. Jaha, det är väl ditt problem, jag saknar inte dig iallafall. Du är ful. Ful och dum och inte det minsta underbar. Jag saknar inte dig!  Du säger att du vill att jag ska vara glad, inte shitty. Men jag kanske inte vill vara glad, speciellt inte på grund av dig! Och även om jag hade velat så finns det inget som kan göra mig glad just nu. Jag är arg, arg, arg. Du säger att du önskar du vore här. Scenariot flaxar förbi i huvudet innan jag hunnit stoppa mig själv. Nej!! Jag skulle ju inte!! Försent. Jag orkar inte längre. Jag ler. Fan. Jag erkänner det där hemska. Att inget hade gjort mig lyckligare. Hur fan gör du, varför kan jag inte få  ljuga för dig? En timme senare somnar jag med ett leende på läpparna och den där varma känslan i kroppen. Den där känslan som jag inte visste fanns innan jag träffade dig. Jag hatar den känslan och jag hatar dig för att du alltid får mig att le. Damn you.