brittafranboden

Varför måste du döda mig?
Vi vet ju båda att vi inte passar ihop. Vi vet båda att vi inte kommer enda up tillsammans, du finns inte med i mina framtidsplaner, inte ens på ett litet hörn. Vårt förhållande är en bluff. Vi känner varandra för bra för att det ska var spännande. Din förutsägbarhet får mig att må illa. Jag spenderar mina dagar längtandes, drömmandes om något annat, något som inte är du. Och ändå stannar jag hos dig. Jag vet inte vad det är, kanske lättja, eller kanske är det tvärtom målmedvetenhet. Vetskapen att om jag biter ihop och nöjer mig med dig nu, så väntar något bättre om några år. Kanske uppskattar jag dig inte lika mycket som du förtjänar. Du ger mig trygghet, men jag vill inte ha den . Den där jävla tryggheten äcklar mig, den kväver mig och gör mig sinnesjuk. Jag vet att du är bra för mig. Och jag önskar så att jag kunde uppskatta det där bra och trygga. Men du är bara så  förbannat tråkig. Jag klarar vardagen med dig, jag älskar den inte, men hatar den inte heller. Mina känslor för dig är för ljumma för att kallas kärlek eller hat. Jag står ut. Oftast. Men då och då, oftare och oftare har det blivit, kan jag inte ta det där tråkiga längre, med jämna mellanrum får jag psykbryt och tvingas lämna dig för något annat, något bättre, något mer spännande. Och du finns alltid här när jag kommer tillbaka till dig. Du väntar troget och tålmodigt på mig och ändå kan jag inte få mig själv till att ge dig den uppskattningen du förtjänar. Istället vantrivs jag med dig mer och mer för varje gång jag upplever den där kicken av att lämna dig. Klyftan mellan oss bara ökar, och skillnadena mellan oss blir så mycket mer påtagliga när jag påminns om allt det där som jag missar. 
Och varje dag drömmer jag mig bort. Varje dag drömmer jag om något annat.

Sverige