brittafranboden

Det gick bra idag. Det här med att låtsas. Jag lyckades nästan lura mig själv, en sån expert har jag blivit på att låtsas.

Det är bra i Sverige. Här kan man gå på promenad i tallskogar bland sjöbodar, fiskmåsar och handikappsbad och här trivs jag. Det finns åtta olika quornprodukter i frysdisken på Konsum på lilla bullens väg, kranvattnet är gott för att inte tala om skogaholmslimpa. I Sverige är det bra. Det dröjer 15 minuter mellan reklampauserna och man slipper småprata med butiksbiträden. Det är här jag vill vara.

Ingen annanstans.

Det gick ju så bra idag. Jag hade fått det där jobbet på den lokala dagstidningen och det var soligt ute. Jag hade promenerat i tallskogar och tittat på sjöbodar. Jag skulle tvätta, sätta upp fotografier på väggen, tända rökelse och doftljus, läsa en bok där Dalai Lama berättar hur man blir lycklig för att sedan somna lycklig i rena sängkläder  till spellistan "mys" på Spotify. En sådan kväll skulle det bli. En bra kväll. Så plötsligt händer det. Det där hemska, fruktansvärda som bara inte får hända.

Tio sekunder innan jag blir attackerad av Eels.
Jag sitter där nöjd och belåten, helt ovetandes om vad som väntar bara två zapp bort. Tv-stunden är bra. Sverige är bra. Jag är nöjd. Jag är mysig. Matlagningsprogrammet är slut. Jag är belåten. Det var ett bra program. Jag längtar redan till nästa avsnitt.

Det är en bra dag, dagen idag är bra.

Jag zappar

You've got to pimp my riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiide

I mitt huvud under fyra till fem sekunder:

Hmm. Nej, helvete.

Jag zappar

Matthew McConaughey seglar. Han har en vit skjorta på sig.

I ett virrvarr av förtvivlan i mitt huvud under fyra till fem sekunder:

Mission Beach. En stor grön bil. En stor blå bil. Ett ansikte som ler även när det inte ler. En eld. En rutig picknickfilt. Sand i håret. Smaken av tequila. Flottiga dreads. En alldeles för liten säng. Ett par mörkgråa ögon. Ett hus fullt av hippies. Doften av kokosnöt och varma morgnar. En varm natt i Cairns, en taxi som jag hatar men som jag vet måste komma nån gång. -I guess that's it. Ett par mörkgråa ögon. En ny känsla. En taxi som tutar.

Först vid taxin som tutar tar tummen sitt förnuft till fånga och trycker snabbt ner den röda knappen. Men det är försent. Jag tittar stinnt på en svart skärm med en klump i halsen. Innan jag hunnit fatta vad jag gör springer jag in till mitt rum och byter om till din fula blåa tröja med oljefläckar. Sen sätter jag mig och stirrar i väggen.

Varken att Matthew McConaughey seglar eller att han har en vit skjorta på sig gör mig faktiskt särskilt mycket. Han är väl okej. Det är låten. Låten i bakgrunden som får mig att vilja skrika eller kräkas eller gömma mig bakom soffan i chock. Den låten får bara lyssnas på under kontrollerade förhållanden, att den har mage att dyka upp och attackera mig sådär utan förvarning.

Jag ägnar resten av kvällen åt att stirra i väggen. Fyra till fem sekunder med Matthew McConaughey och en vit skjorta och all den falska belåtenheten jag byggt upp faller platt, jag är less på att låtsas och jag vill bara stirra i väggen.

Jag hatar sjöbodar och skogaholmslimpa, Juli, juli, juli när kommer du och räddar mig juli?