brittafranboden

I morse var en sån morgon då man snoozar en timme utan anledning och inser tio minuter innan bussen går att man inte kan snooza en timme när man har examination. Jag slängde mig upp, kastade mig på golvet där jag rullade omkring tills jag hittade något halvrent att klä mig i, skrek åt skorna som vägrade bli knytna och så sprang jag. Satte upp håret medans jag sprang och var så stressad att jag plötsligt upptäckte att jag tog en snus i bara farten fast jag spyr lite i munnen av smaken. Jag tittade på klockan. Ökade farten. Den var 9.25, bussen går 9.23, skulle jag hinna?
Så plötsligt, mitt i stressen, stannade allting upp.
Jag såg en harpalt vid sidan av vägen. Han tittade upp på mig och jag tittade på honom. Så stod vi i nån sekund och stirrade på varandra. Jag kunde svära på att något i hans blick önskade mig en trevlig dag. Han blinkade åt mig med ett öga (ok, han blinkade inte, men jag väljer att minnas att han gjorde det). Sen sprang han. Fort som bara den. Jag lunkade vidare. Plötsligt kände jag mig lugn. Jag visste att jag skulle hinna med bussen. Och visst var den försenad. Jag hann. Tanken på harpalten som önskat mig en trevlig dag gjorde mig varm i kroppen hela dagen.
Ibland kan det vara trevligt att ha något att tro på.

Harpalt